Merchedez

Idag på svenskan kollade vi klart på Romeo och Julia. Efteråt hade vi en diskussion och fick frågan "skulle du kunna dö för den du älskade?" Ingen i klassen skulle dö för den de älskade och min svenska lärare säger, för att citera "va är de för jävla kärlek?". Ja vad är de för kärlek? Jag och Towa började fundera lite. Tänk om man inte hittar någon man kan dö för, måste man hitta någon? Vad händer om man inte gör det? Hur vet man att man älskar någon så mycket att man skulle kunna dö för den personen? Jag menar, vad är älska? Älskar man någon när man trivs i dess sällskap? Älskar man någon när man saknar personen så fort du inte är i dess sällskap? Älskar man någon när de gör fysiskt ont när man bråkar? Hur vet man att man älskar? Älska är ett så starkt ord, att vilja dö för någon är en stark gärning. Skulle de kunna höra ihop? I så fall, tiden läker alla sår och du kan lära dig att leva utan någon, så varför skulle man dö för någon när man kan lära sig att leva utan personen? 

Så skulle du kunna dö för den du älskar?

I lördags diskuterade vi även förhållanden. En kille hade haft ett treårigt förhållande och hans lillebror tyckte det var tre bortkastade år. Är de så? Är förhållanden tidsfördriv eller bortkastad tid? Vad är det i så fall man missar som partner respektive singel? Och är inte livet till för tidsfördriv? I alla fall i den här åldern, vi kommer förmodligen inte leva livet ut med den partner vi har idag. Är de då slöseri att ha ett treårigt förhållande, eller är de inte så att de är i den här åldern vi ska utforska och pröva allt och spara långa förhållanden till våra äldre dagar?
Men de flesta som ingår i ett förhållande idag påstår sig älska sin partner, då kommer jag tillbaka till frågan vad älska är. De som påstår sig älska sin partner idag, är de äkta kärlek? Skulle de kunna dö för sin partner? Hur vet de att de verkligen älskar någon och inte bara är förälskad eller kär? För de är väl skillnad på att vara kär och att älska någon?
Tusen frågor och inga svar... precis som allting annat.

En bruksanvisning för kärleken skulle vara uppskattad!

What is love?

Fredagen var en förvirrande dag. Allting började med ett tidigt tandläkarbesök. På väg från tandläkaren mot tunnelbanan snubblar jag ner för trappen och återfår balanser i sista sekund. Så hör man en tjej som går förbi "ojoj". Pinsamt! Men jag är glad att jag inte stod på näsan. När jag väl kommer ner till tunnelbanan kommer en tjej fram och ber om tändare. Jag förstår absolut inte vad hon snackar om. Hon får ställa sig och typ förklara en tändare innan jag vaknar upp och förstår. Ger henne en tändare och står och röker upp själv innan jag går ner i tunnelbanan. Där går jag in på första bästa tåg och inser först i gullmarsplan att jag åker åt fel håll. Jag får gå av och åka tillbaka. Väl i slussen har jag hjärnsläpp och vet inte vilket tåg jag ska ta för att komma till skolan, efter en stunds tänkande som resulterade i att jag missade de tåget jag egentligen skulle ta så vart de solklart igen. Fråga mig inte varför jag inte bara kollade på skyltarna, som sagt, huvudet hängde inte riktigt med. Jag åkte till skolan, lämnade in mitt arbete och sedan åkte jag till Solna. Gick runt i deras centrum som du lätt går vilse i 4 gånger om. Där provade jag jeans. Jeansen var fina, tog av mig dom och började klä på mig igen. När jag är redo inser jag att jag har glömt sätta på mig byxorna. De är sånt som bara händer på film!! Jag stod där i strumpbyxor, stövlar och jacka. Som tur var han jag inse mitt misstag innan jag gick ur provrummet... men fortfarande, vart var huvudet någonstans? Efter de träffade jag mamma för att käka lunch. Vi käkade och jag berättade om min skumma samt pinsamma dag, vi skrattade lite och gick sen för att köpa ett par skor. När vi är på väg till tunnelbanan inser jag att jag glömt en klädpåse på skoaffären! Så de var bara till att springa tillbaka i labyrinten och hoppas på att man hittade rätt. Men de gjorde jag och jag fick tillbaka min påse. Väl på tunnelbanan ska vi åt olika håll, mamma ska till farsta och jag ska till medis så vi är väldigt noga med att komma ihåg att gå av. Vi diskuterade även vem som skulle ta påsarna, jag ville ta dem men mamma tyckte de var bättre att hon tog dem eftersom huvudet inte riktigt satt där de skulle på mig. Jag envisades och tillslut gav hon med sig. Jag ångrade mig i sista sekund och sprang av i slussen istället. Går en bit och inser att jag har glömt alla påsarna på tåget... ringer mamma och får de bekräftat. Suck för mig.

Efter de var de hem och sova. Kände mig lite halvdeppig efter dagen så jag snackade ihop mig med Josefine och hon drog senare med mig på en fest i Tyresö. På den festen träffar jag Micke, en kille jag gick i lågstadiet med. Har inte träffat honom på flera år! De var trevligt. Jag lyckades också blir lite rund om fötterna och gjorde en kanonvurpa på de hala golvet. Vilket resulterade i typ såna brännmärken man får efter en vurpa i gympasalen samt ett gäng blåmärken. Hur som så skulle vi dra vidare till nästa fest i bandhagen. På bussen på väg mot gullmarsplan träffar vi Charlie. En snubbe jag träffade en gång för 4 år sedan. (Tycker fortfarande jag är grym som kände igen honom). Efter de är allting mycket suddigt tills vi kom hem till mig. Vi skulle käka te och mackor. Jag lyckas spilla kokande vatten över handen, de var riktig smärta, även dagen efter. MEN de kunde vart värre. Det var min förvirrande fredag.
 

Eftersom du är för feg för att snacka med mig så hoppas jag du läser de här.
Du är ett större svin än vad Max var mot mig, Max gav mig en hjärnskakning så du förstår vad jag tycker om dig.
Sen att du inte ens har stake nog att berätta de själv... de är ju bara sorligt.
Att du lyckades manipulera mig som du gjorde gör mig äcklad av mig själv, men de som är sorligast är att du var så nära på att få mig dit du ville. Men de visade sig att jag hade rätt hela tiden, sånna som du kan inte ändra på sig. Så till dig från mig, hoppas du blir man och har ett bra liv som jag slipper vara delaktig i!

Till ämnet hör att idag på naturkunskapen pratade vi om att honorna väljer hanarna. Fick också tillbaka min uppsats om min första kärlek, vilket var Max, fick komentaren "är de en sann historia?" och förmodligen ett sympati betyg på de (vilket jag dock inte klagar på).
Men om de nu är så att de är honorna som väljer hanarna, varför väljer jag bara idioter?