Merchedez

HAHA vad tragiskt att jag inte skrivit sen mitt 08 depp…

Men Okej, Jag har fått godkännande från Jennifer att det är okej att göra såhär, ja de är ganska patetiskt men de ger mig ändå en möjlighet att prata med dig när du inte finns här.

Jag saknar dig, inte hela tiden men de går i vågor. Du finns alltid i mitt bakhuvud. Jag trodde jag gått vidare och träffat någon som kan få mig att glömma allt som hänt, de ända jag gjorde var att leva om mitt förflutna. Jag trodde jag kommit ifrån allting men egentligen så gick jag ett steg tillbaka, från underbara dig till något så mycket värre.

Jag önskar jag kunde ha hanterat hela situationen annorlunda, berättat allt, vart öppen med korten. Då kanske till och med du kunnat hjälpa mig igenom det här, för du är den ända som skulle förstå…

Hela mitt liv har förändrats på 4 månader, för mig är det jävligt jobbigt att ingen kan förstå. Att ingen kan se saker från mitt perspektiv, visst har jag betett mig dåligt i många situationer, men vem har jag haft att vända mig till? Vem har ställt upp? Det är så mycket som samlas inuti och till slut exploderar. Jag tvekar inte en sekund på att du hade förstått och hjälp mig om jag hade låtit dig göra de.

Jag jobbar på allt, tro mig, jag jobbar så mycket på förändring att det mesta bara blir fel. 

Allt jag vill göra är att ringa dig och försöka få dig att förstå men det ända de skulle göra är att förstöra allt för dig… igen!

Jag saknar dig, du var ändå min bästa vän!

Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man
vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte blir som man vill

Hur ska jag börja det här?

Jag kom precis hem efter en lång promenad då bussen slutat gå. Under den promenaden fick jag tid att känna efter och tänka. Jag är lycklig. Jag kan inte säga något annat just nu, visst jag är lite salongsberusad och har haft en inte allt för dålig kväll men jag skulle nog ändå var lycklig om jag hade varit spiknykter och haft en jättedålig kväll.

Min dag började nämligen men ett enormt depp. Jag vet inte hur ni fungerar men jag blir i alla fall lätt fast vid personer vars liv jag tycker verkar spännande jämför med mitt. Men sen när jag upplever deras liv en längre period inser jag att de inte är alls något speciellt. De som är speciellt är det jag har! Det jag har men inte inser och uppskattar. Ikväll har jag spenderat min tid med delar från det gamla gänget. Det har varit sjukt kul. Inte för att det har varit en överdrivet händelserik kväll utan mer för att de personer jag har varit med ligger mig så varmt om hjärtat. Jag hade verkligen saknat dem mer än vad jag kan erkänna för mig själv eller någon annan. Jag har det minst lika bra med det jag har, som de människorna jag tycker lever sånna spännande liv. Så allt jag behövde var att stanna upp och inse vad jag har och inte vad jag letar efter. Det jag behöver för att må bra finns så nära. Med de innebär inte att man inte behöver variation, men att man ska stanna upp och titta sig omkring innan man rusar vidare.

Jag gick även förbi ett ställe där jag har tillbringat så mycket tid i skratt och tårar och alltid trott att jag saknar de så sjukt mycket. Men egentligen gör jag inte de. De är fina minnen, men jag skulle inte vilja uppleva det idag, för jag kan med handen på hjärtat säga att jag har växt ifrån det. Som jag sa tidigare, de var inte så spännande som jag trodde. De är bara människor, de är inte bättre än mig eller någon annan på något sätt.

Något jag insåg var att man inte ska leva på minnen, de ska sparas långt där inne så de finns plats för nya. För jag kommer att få så många nya, så många bättre, än de jag fick på det stället.

Så för att sammanfatta allt, tänk på vad du har. Jag lovar att du har mer än vad du tror. Glöm inte bort dem som ligger dig varmt om hjärtat... det som står där i ur och skur. Så ska jag upp om 6 timmar igen så god natt människor :)

Idag är det måndag, måndagar ger oss som sagt hopp.

Fast nu känns de ändå lite surt. Jag och Kurre tävlar om vem som kan sluta röka, den som tar första cigaretten eller annat man kan röka förlorar vadet och måste där med springa naken över plattan. Alltså, dag 1 - livet känns hårt men fan vad jag ska knäcka dig Kurre!

Jag går helt och hållet på överskottsenergi samt suget efter nikotin. Det är svårt att bara sitta stil, sitter man vid tv:n är det sms som gäller för att hålla sig sysselsatt, sitter man vid datorn så resulterar det i ett jätte flummigt blogg inlägg, som detta.

Jag är ledsen att meddela att jag precis dödade en mördarspindel och att de på grund av det kommer att bli regn imorgon. Det var inte min avsikt att ta livet av den groteska varelsen men jag misstog honom för den söta humlan jag försökte rädda här om dagen då han fastnat i en dammtuss. När jag senare inser att den söta humlan var en mördarspindel så sprang jag utan att ge varken hjärt och lugn räddning eller en ursäkt. Jag kan bara ursäkta mig med att de var han eller jag... och de var trotts allt han som inkräktade på mitt revir då han hade mullat ner sig i min matta.

JAG BEHÖVER NIKOTIN!  

Ska försöka uppdatera varje dag tills jag vinner tävlingen...för tro mig, jag kommer att knäcka dig!

Idag är det måndag! Jag har sagt de förr och jag säger de igen, måndagar ger oss hopp och idag börjar mitt nya liv. Efter helgen så känner jag att jag måste ta tag i saker och ting, jag kan inte fortsätta såhär. MEN de har dock varit en ruskigt rolig helg. För de första har jag festat med Sandra som de var flera år sedan sist. I fredags hamnade vi hos en jättetrevlig kille i stureby som senare visade sig känna hela min familj. OTROLIGT pinsamt med tanke på jag drack 1 eller möjligtvis 5 glas för mycket och blev tillslut hemburen av hans kompis. Då hade jag redan berättat både de ena efter de andra. På hemvägen var de fyllesamtal och för de ber jag om ursäkt till de utsatta. Dessutom försökte jag sälja kameler när jag kom hem, nej kvällen var riktigt vrickad och jag har en del minneslyckor men de jag kommer ihåg var riktigt kul.

Vi kom hem runt 6 på lördag morgon och sen var de upp och hoppa vid 11 då jag skulle shoppa med Jessie och Sara. Vaknar och inser att jag inte är bakis, jag är fortfarande full. Så som ett vandrande lik drar vi till stan och låter sakta men säkert bakfyllan slå till. Då var de dags att gå hem och sova i någon timme innan de var dags att fräscha upp sig igen. Då drog vi ut och käka på hirschenkeller där vi senare spenderade kvällen. Min första krogrunda, men tekniskt sätt så var de ju ingen krogrunda de var mer av en "efter maten fest". Allt för att jag inte ville bryta mitt löfte om att inte gå på krogen innan min 18 års dag. Men hur som så måste jag säga att de var grovt överskattat. Visst finns de säkert bättre ställen men de här var ju bara killar som hoppades att få till det. Kvällens höjdpunkt vart att dissa dem på skönaste sättet, jag vet inte vad ni tycker men jag anser att de känns rätt meningslöst att ha de som kvällsaktivitet. Tackar vet jag hemmafester, jag tror de där med krogen inte riktigt var min grej.

Natten till söndag var jag utsatt för samma fyllesamtal som jag utsatt andra för natten innan. Så jag kunde ju inte gärna be dem dra åt helvete. Jag lyckades i alla fall så ett par timmars sömn innan pappa ringde och väckte mig. Spenderade senare dagen med någon precis som jag gjorde för exakt 3 veckor sedan, och som jag kommer göra om tre veckor? så otroligt sorligt!

DÄRFÖR mina kära vänner är de dags att förändras. Eftersom de är alkoholen som är grunden till de flesta av de korkade sakerna jag gör tänkte jag ge mig på de där med en vit månad...från och med idag. Önska mig lycka till!  

Innan jag avslutar ännu ett otroligt meningslöst inlägg vill jag skänka en tanke åt Frallan som tyvärr gick bort i lördags. Ber också om ursäkt för att jag inte gav dig ett värdigare liv :/.

The struggle continues...

Hej hej hallå dagboken!

Idag har jag och min andra skinka återförenats efter en dryg månads separation. Igår kväll flyttade jag nämligen hem igen, ja sorligt men sant jag bor inte längre i en ungkarlslya med nytt sällskap varje kväll, skämt å sido. De känns faktiskt tråkigt att komma hem igen. När jag klev in genom dörren ville jag bara vända på klacken och gå igen. Varför? Jo därför att här i vår stora villa känns de, tro det eller ej, betydligt mer instängt än i den lilla 1an jag har bott i den senaste månaden. Jag började genast fundera på vad jag skulle göra här näst, färga håret? Pierca mig? Tatuera mig? Möblera om? Men kom slutligen fram till att gå tillbaka till mitt gamla pepp-projekt att måla. Denna gång blir de storartat! Jag tänker ge mig på väggarna!

Håll tummarna för mig.

Det är dock inte bara nackdelar med att komma hem, jag har som sagt återförenats med min andra halva och rökterapin i rondellen har redan startat! Dagen filosofiska ämne var att vi springer på ett löpband. Hur långt vi än springer och hur mycket vi än försöker så kommer vi absolut ingenstans. Trotts i alla fall mina tappra, men patetiska, försök att förändra mig med diverse hårfärger och namnbyten så har jag faktiskt inte kommit längre än slitet hår och en ny identitet. Varför ältar vi dessa saker over and over again? JO! Därför att när vi ältar så känner vi oss fortfarande delaktiga. Trotts att inte motparten ältar oss. Man är rädd att förlora någonting man inte har, någonting man redan har förlorat. Som den sanna klyschan "man vet inte vad man har för än man förlorar det" varför är det för sent när man kommer på ett sätt som kunde ha räddat situationen? MEN jag har sagt de förr och jag säger de igen, denna gång med min grundare vid min sida -LIFE IS LIFE- saker händer av en andledning, det var inte mening att de skulle fungera och därför gjorde det inte de. Trotts vårat motto så fortsätter vi att älta och kommer förmodligen att göra de tills de dyker upp någonting nytt vi kan älta. För visst är de så? Vi måste alltid ha någonting att gnälla på? Allting kan inte vara perfekt?

Är det såhär när man är kär när man är liten, hur blir de då när man är kär när man blir stor?

På väg hem från skolan idag satt jag också och funderade på när jag senast kände mig riktigt lycklig. Jag kom fram till att senast var innan jul och då berodde de på att jag inte var ensam. Så jag kan alltså inte komma ihåg senaste gången jag kände mig lycklig då de inte berodde på det motsatta könet. Måste man ha någon för att känna sig lycklig? Ska man inte kunna uppnå de med hjälp av sina vänner? Nog för att jag har fina vänner och fina stunder med mina vänner men de kan fortfarande inte ersätta känslan jag hade då. Så, går den känslan enbart att uppnå med en pojke? Hur gör man för att vara lycklig? När kommer vi att sluta springa? Eller åtminstone komma någonstans?

Jag tar gemets somnande i Word som en pik att det är dags att avsluta detta sömnpiller och fortsätta mina funderingar med mina andra halva.

Hejsvej leverpastej eller hejdå lilltå!

I fredags bar vi iväg till Rome. De var upp klockan kvar över 5 och bussen avgick från skolan vid halv 7. Vi kom till Rome där de var mycket snö och hyfsat lite folk, helt underbart. Vi åkte i princip oavbrutet hela dagen och lunchen bestod av en macka och en chokladkaka. Så energin var inte på topp. Men jag hade i alla fall skitkul. Kajsas alla vurpor var fantastiska att se, i första backen flög skidor och stavar åt olika håll. I en annan backe låg jag bakom henne hela vägen tills hon plötsligt försvann, jag frågade Thomas vart hon var och han pekade mot en snöhög. Där låg hon helt gömd, fråga mig inte hur hon lyckades med kul var det i alla fall. Men dagens höjdpunkt när de gäller vurpor var ändå farbrorn som ramlade ur sittliften. Jag och Kajsa skulle precis hoppa på våran lift när de stänger av allting. Lite småirriterad men sen ser jag en farbror i blå dräkt ligga som ett ex med ansiktet ner i snön precis framför den liften som precis åkt iväg. Vi stod där och försökte verkligen hålla oss för skratt när lifttjejen gick fram och frågade hur de gick, då lyfter han på huvudet och sa att de var bra. Då kunde jag inte hålla mig längre, farbrorn hade skägg och hade de hela fullt med snö! De skrattade vi åt hela dagen och jag ler fortfarande när jag tänker på det. På resan hem vart de godiskrig. Kajsus körde en Max, slicka på en skumbanan och stoppade in den i örat på mig när jag försökte sova. De resulterade i att vi kastade den där jävla bananen på varandra och vart helt kladdiga och äckliga. De var riktigt roligt men samtidigt väldigt äckligt eftersom de där bananerna var typ överallt.

När jag kom hem ringer cissi och tvingar med mig på hennes avskedsfest som jag egentligen inte planerat att åkta till på fredagen utan på lördagen. Strax där efter ringer Timmie och säger att de står utanför mig om 15 minuter. På 15 minuter skulle jag alltså göra mig fest fin och då stod jag fortfarande i skidkläder. Det resulterade i en dusch så fick jag fixa resten där. Min vita månad sprack totalt, hon bjöd på dricka och jag vart minst sagt glad i hatten. Blev hemkörd till Sara innan festen ens hade börjat typ. Väl där däckade jag direkt. När jag vaknade och blev hemskickad ringde en gammal vän och de resulterade i att jag vandrade vidare istället för att gå hem och sova vilket jag borde ha gjort. Så lördag morgon vaknade jag upp i en välbekant säng med en välbekant ångest. Jag är en äckligt tragisk människa! Jag kunde inte sätta upp ett mål för två veckor ens, snälla någon lär mig självbehärskning!

Dessutom så flög min lilla vän sin väg idag. Som jag sagt tidigare, vad är de med folk och lämna mig? Visserligen är de inte för alltid men ett halvår är lång tid, för lång tid! Jag vill inte bli av med fler nu så till er andra som ligger mig varmt om hjärtat, stanna kvar!

-Fly away...

Idag på svenskan kollade vi klart på Romeo och Julia. Efteråt hade vi en diskussion och fick frågan "skulle du kunna dö för den du älskade?" Ingen i klassen skulle dö för den de älskade och min svenska lärare säger, för att citera "va är de för jävla kärlek?". Ja vad är de för kärlek? Jag och Towa började fundera lite. Tänk om man inte hittar någon man kan dö för, måste man hitta någon? Vad händer om man inte gör det? Hur vet man att man älskar någon så mycket att man skulle kunna dö för den personen? Jag menar, vad är älska? Älskar man någon när man trivs i dess sällskap? Älskar man någon när man saknar personen så fort du inte är i dess sällskap? Älskar man någon när de gör fysiskt ont när man bråkar? Hur vet man att man älskar? Älska är ett så starkt ord, att vilja dö för någon är en stark gärning. Skulle de kunna höra ihop? I så fall, tiden läker alla sår och du kan lära dig att leva utan någon, så varför skulle man dö för någon när man kan lära sig att leva utan personen? 

Så skulle du kunna dö för den du älskar?

I lördags diskuterade vi även förhållanden. En kille hade haft ett treårigt förhållande och hans lillebror tyckte det var tre bortkastade år. Är de så? Är förhållanden tidsfördriv eller bortkastad tid? Vad är det i så fall man missar som partner respektive singel? Och är inte livet till för tidsfördriv? I alla fall i den här åldern, vi kommer förmodligen inte leva livet ut med den partner vi har idag. Är de då slöseri att ha ett treårigt förhållande, eller är de inte så att de är i den här åldern vi ska utforska och pröva allt och spara långa förhållanden till våra äldre dagar?
Men de flesta som ingår i ett förhållande idag påstår sig älska sin partner, då kommer jag tillbaka till frågan vad älska är. De som påstår sig älska sin partner idag, är de äkta kärlek? Skulle de kunna dö för sin partner? Hur vet de att de verkligen älskar någon och inte bara är förälskad eller kär? För de är väl skillnad på att vara kär och att älska någon?
Tusen frågor och inga svar... precis som allting annat.

En bruksanvisning för kärleken skulle vara uppskattad!

What is love?

Fredagen var en förvirrande dag. Allting började med ett tidigt tandläkarbesök. På väg från tandläkaren mot tunnelbanan snubblar jag ner för trappen och återfår balanser i sista sekund. Så hör man en tjej som går förbi "ojoj". Pinsamt! Men jag är glad att jag inte stod på näsan. När jag väl kommer ner till tunnelbanan kommer en tjej fram och ber om tändare. Jag förstår absolut inte vad hon snackar om. Hon får ställa sig och typ förklara en tändare innan jag vaknar upp och förstår. Ger henne en tändare och står och röker upp själv innan jag går ner i tunnelbanan. Där går jag in på första bästa tåg och inser först i gullmarsplan att jag åker åt fel håll. Jag får gå av och åka tillbaka. Väl i slussen har jag hjärnsläpp och vet inte vilket tåg jag ska ta för att komma till skolan, efter en stunds tänkande som resulterade i att jag missade de tåget jag egentligen skulle ta så vart de solklart igen. Fråga mig inte varför jag inte bara kollade på skyltarna, som sagt, huvudet hängde inte riktigt med. Jag åkte till skolan, lämnade in mitt arbete och sedan åkte jag till Solna. Gick runt i deras centrum som du lätt går vilse i 4 gånger om. Där provade jag jeans. Jeansen var fina, tog av mig dom och började klä på mig igen. När jag är redo inser jag att jag har glömt sätta på mig byxorna. De är sånt som bara händer på film!! Jag stod där i strumpbyxor, stövlar och jacka. Som tur var han jag inse mitt misstag innan jag gick ur provrummet... men fortfarande, vart var huvudet någonstans? Efter de träffade jag mamma för att käka lunch. Vi käkade och jag berättade om min skumma samt pinsamma dag, vi skrattade lite och gick sen för att köpa ett par skor. När vi är på väg till tunnelbanan inser jag att jag glömt en klädpåse på skoaffären! Så de var bara till att springa tillbaka i labyrinten och hoppas på att man hittade rätt. Men de gjorde jag och jag fick tillbaka min påse. Väl på tunnelbanan ska vi åt olika håll, mamma ska till farsta och jag ska till medis så vi är väldigt noga med att komma ihåg att gå av. Vi diskuterade även vem som skulle ta påsarna, jag ville ta dem men mamma tyckte de var bättre att hon tog dem eftersom huvudet inte riktigt satt där de skulle på mig. Jag envisades och tillslut gav hon med sig. Jag ångrade mig i sista sekund och sprang av i slussen istället. Går en bit och inser att jag har glömt alla påsarna på tåget... ringer mamma och får de bekräftat. Suck för mig.

Efter de var de hem och sova. Kände mig lite halvdeppig efter dagen så jag snackade ihop mig med Josefine och hon drog senare med mig på en fest i Tyresö. På den festen träffar jag Micke, en kille jag gick i lågstadiet med. Har inte träffat honom på flera år! De var trevligt. Jag lyckades också blir lite rund om fötterna och gjorde en kanonvurpa på de hala golvet. Vilket resulterade i typ såna brännmärken man får efter en vurpa i gympasalen samt ett gäng blåmärken. Hur som så skulle vi dra vidare till nästa fest i bandhagen. På bussen på väg mot gullmarsplan träffar vi Charlie. En snubbe jag träffade en gång för 4 år sedan. (Tycker fortfarande jag är grym som kände igen honom). Efter de är allting mycket suddigt tills vi kom hem till mig. Vi skulle käka te och mackor. Jag lyckas spilla kokande vatten över handen, de var riktig smärta, även dagen efter. MEN de kunde vart värre. Det var min förvirrande fredag.
 

Eftersom du är för feg för att snacka med mig så hoppas jag du läser de här.
Du är ett större svin än vad Max var mot mig, Max gav mig en hjärnskakning så du förstår vad jag tycker om dig.
Sen att du inte ens har stake nog att berätta de själv... de är ju bara sorligt.
Att du lyckades manipulera mig som du gjorde gör mig äcklad av mig själv, men de som är sorligast är att du var så nära på att få mig dit du ville. Men de visade sig att jag hade rätt hela tiden, sånna som du kan inte ändra på sig. Så till dig från mig, hoppas du blir man och har ett bra liv som jag slipper vara delaktig i!

Till ämnet hör att idag på naturkunskapen pratade vi om att honorna väljer hanarna. Fick också tillbaka min uppsats om min första kärlek, vilket var Max, fick komentaren "är de en sann historia?" och förmodligen ett sympati betyg på de (vilket jag dock inte klagar på).
Men om de nu är så att de är honorna som väljer hanarna, varför väljer jag bara idioter?

Så var den julaftonen över...

Den gick otroligt långsamt men ändå så snabbt.

Dagen började med tröjtryck eftersom jag inte hade lyckats de två kvällarna innan. Men nu vart resultatet perfekt. Slog in och sprang sedan ner till Sara och lämnade paketet. "hej nu har du min pappa på bröstet" Lite småskumt men de kom direkt från hjärtat och de är bara utvalda människor som får de så hon ska känna sig speciell ;) Efter de var de hem och hjälpa morsan med maten medan resten av gänget sitter och väntar på tomten. Aldrig vart med om ett sånt tjat om den där jävla tomten. När de väl vart käk tröck jag i mig alldeles för mycket och slocknade senare i en sackosäck mitt på golvet och vaknar av att en tomte med väldigt konstigt ansikte står framför mig och delar ut paket. Sen var de paket hysteri. Seriöst, visst jag ska skämma bort mina ungar om jag mot förmodan skulle skaffa några, men fan inte så de ligger paket på hög. Då uppskattar de ju ingenting! Lovar att de inte ens skulle komma ihåg hälften av de sakerna de fått idag om jag frågade dem imorgon.

Jag fick i alla fall ett gäng behövliga presenter, även bättre begagnade (sjukt gulligt men jag hoppas den var tvättad^^) Så jag är helnöjd på present fronten. Vart dock lite tårögd när jag fick ett par nya skor, jag har inte släppt de gamla än så de var som att stampa på en öm tå. Men jag ska komma över dem och förhoppningsvis kan de nya ta de gamlas plats någon dag.

Kvällen spenderade jag senare hemma hos Sara, mitt andra hem. Jag vet inte vad de är men jag trivs något fruktansvärt där, dessutom var de skönt att komma bort från all paket hysteri och bara njuta av hälsoresan.

De var min julafton, nu ska jag krypa ner i min ny- gamla t-shirt och försöka att inte drömma om de förflutna.

God Jul människor och tack för de 1000 sms som jag fått men inte orkat svara på!

Last christmas i gave you my heart...

Fjärde advent, dagen före julafton.
Och idag var första gången jag fick den där julkänslan. Jag kom hem och uppfarten var upplyst av marschaller och när jag kom in luktade de glögg. Hela jag svävar just nu runt på ballonger vilket inte är speciellt likt mig. Allting verkar gå åt mitt håll just nu och för första gången på väldigt länge måste jag säga att jag är typ... lycklig. Mina ballonger fick sig dock ett stick idag men de är fortfarande uppe i luften. Kanske var sticket bra, kanske kommer de sakta singla ner mot marken istället för pang bom och jag flyger innan jag landar på marken med en smäll.

Jag har dessutom för första gången så långt tillbaka jag kan tänka inte en blekaste aning om vad jag ska få i julklapp och jag bryr mig verkligen inte! Jag är alltid den som har tjyvtittat och klämt och haft mig innan julafton. Men jag har hållit mig. Jag fick ett paket i fredags som jag "absolut inte fick öppna innan julafton" jag trodde jag skulle ha öppnat de när han gick därifrån men jag har även där hållit mig. Jag tror de blir roligare om jag verkligen öppnar de på julafton och har hela känslan i mig. Om jag nu har den känslan fortfarande? Är de bara jag som tappat julglädjen? Som inte tycker de är hälften så spännande som förut? Säg inte att jag mognat för de är just de, man mognar. Kan man inte känna de känslorna längre då? De där kliet i fingrarna och väntan på tomten, kan man inte känna de längre för att man har mognat? Vad blir i så fall nästa grej vi inte kommer kunna känna?

Så i år önskar jag mig två saker från dig tomten:
1) Att jag ska kunna känna och uppskatta saker som jag gjorde när jag var liten.
2) Mental styrka och självbehärskning.
Samt ett hopp om att jag kommer stanna upp på de här ballongerna ett bra tag till...

All I want for christmas is you...

Jag skrev de här precis när jag kom hem från trysil men jag har inte haft någon lust att publicera de. Alla verkar ju veta bra mycket mer vad som hände under resan än vad jag som var med om de gör. Visst som han sa "vi har blivit kändisar" men vill man va känd över de här? Nu tänker jag iaf publicera skiten, har dock inte lämnat några detaljer om vad som hände sista natten. Varför? Därför folk bara vrider och vänder på de jag säger...

Dag 1:

Resan började stressigt efter att Sara har ringt och sagt att vi ska åka om 45 minuter. Då hade jag precis kommit ur duschen och hade inte ens packat klart än. Men jag hann. Därefter var det en lång och upphetsande bussresa på ca 6- 7 timmar innan vi var framme i Trysil. När vi kom fram var klockan närmare 10 och de var redan party överallt. Vi beslutade oss för att hitta våran stuga och ta de lugnt med drickandet eftersom vi skulle lägga oss i tid för att komma upp och vara i backen när den öppnade morgonen efter. De gick åt helvete.

Först hade jag snott Alex skor när jag och Max var på väg till hans stuga. Efter halva vägen kom Johan i fatt oss och ville ha tillbaka skorna. Jag hoppade upp på Max rygg, kastade av mig Alex skor och red sedan på Max hela vägen fram. Johan förstod aldrig att jag kastat av mig skorna så efter en stund kommer Sara och ställde sig och banka på dörren och ville ha tillbaka Alex skor men skorna var spårlöst försvunna. Max sprang iväg och letade och efter en stund hade de hittat hem igen.

Efter de hamnade vi i någon stuga och Max servade mig och Sara med grogg efter grogg och vi blev fullare och fullare. Jag hade dock jävligt kul. Vi träffade en kille som hette Willy som gått i samma grundskola som oss och sedan William som Gurra snackat så mycket om. Mindre kul var att de hade en piska som de gillade att använda. Medan Max höll i mig var det någon som slog mig med den och tog i för kung och fosterland. Sedan vart jag instängd i bastun och de var faktiskt rätt obehagligt. Men helt plötsligt öppnas dörren och då har Johan och Alex hittat oss och vi lallade hem mot våran stuga, klockan var runt 4, betydligt senare än planerat.

Jag och Sara hade kommit överens om att vi skulle sova tillsammans men när jag vaknade på morgonen så låg jag helt ensam i en enorm dubbelsäng. Jag trodde hon hade hoppat i säng med Alex och ropar från vår säng till deras och säger att han ska kasta över Sara till vår säng igen. Alex förklarar att ingen Sara ligger i deras säng... vart var Sara? Då hör man en ynklig röst nerifrån soffan "Jag ligger i soffan, jag vart lite full igår" Max hade alltså supit Sara under bordet och eftersom vi sov uppe på loftet och stegen upp dit var brant och jävligt ostabil hade hon tagit de säkra före de osäkra och lagt sig på soffan efter hennes toa upplevelser.

Dag 2:

Det var upp i backen efter bara några timmars sömn. Helt otroligt bra väder, strålande sol, SNÖ samt varma vindar. Har inte vart med om snö på mina 2 senaste resor så de här var helt otroligt. Vi åkte dock bara i lite mer än 2 timmar, sen ropade magen och vi åkte hem för att käka lunch. Ingen bra ide eftersom vi inte pallade klä på sig och gå ut och åka igen efter det. Så vi gick istället och la oss efter maten, en välförtjänt powernap.

När vi satt inne i vårat kök och laddade kom Max inspringande och frågade om vi hade sett Annas vita lacost skor, de hade blivit snodda. Max och Anna sprang runt och knackade dörr och hittade skorna hos grabbarna i stugan bredvid oss. De var alltså grabbar som hade snott en tjejmodell. De var lite småkomiskt.

De fina var att efter första dagen gick de knappt åt någon sprit. Eftersom alkoholen aldrig han gå ur blodet så behövde man bara ta sig en återställare och några glas till efter de för att hålla igång hela kvällen.

Fredagskvällen var dock inte lika bra som torsdagskvällen. Max fick dyngraka Alex att röka (Alex har aldrig rört en cigarett förut) Alex fick hysteriskt utbrott och var skitfull och skitsur hela kvällen. Det gick självklart ut över lilla stackars Sara. När jag tyckte de gick för långt gick jag emellan och fick mig en smäll av Alex. Därefter kämpade jag och Max med att få hem dem, jag var skitsur på både Alex, Sara och Max vilket resulterade i ett sammanbrott hos Anna. Fast jag tror inte Anna tog illa upp, hon var så såld på William hade därför tankarna på annat håll och de kan hon aldrig neka till ;)  

Någonstans där emellan Alex rökning och utbrott på Sara var vi inne i samma stuga som kvällen innan. Eftersom de slog sönder piskan på Sara kvällen innan var de då pisklösa och använde sig av händerna istället. Men jag kan lova er att de sved förjävligt i alla fall.

När vi kom tillbaka till vår stuga blev jag i alla fall sams med Sara igen. Satt sedan och ojade mig för Max i någon timme och blev senare as förbannad när han och Johan skulle dra ut igen utan mig. Killarna säger "Besan, gå och lägg dig hos Sara nu" Jag känner hur de ryker ur öronen på mig och jag går upp för att kolla hur de är med Sara. Där får jag en kram och slocknar med kläderna på mig. Så nu i efterhand kanske jag kan erkänna att ni pojkar hade rätt...

Dag 3:

Vi fick Anna som vår guide bland backarna vilket resulterade i lite bättre backar. Första åket blev jag påkört av en jubelidiot som fick mig att göra en riktig svanskote vurpa. Nu i efterhand ångrar jag mig att jag inte spände loss mig, sprang efter och drog brädan i huvudet på honom. Fast när jag låg där kunde jag knappast röra mig. Så den vurpan var som grädde på moset efter de tidigare dagarnas "spanking" min röv är alltså helt förstörd efter resan. Som Sara säger "de känns som min rumpa är 4 gånger större än vanligt"

Efter skidåkningen kommer jag och Alex hem till färdiglagad mat. Det var underbart. Sen tog vi en powernap och jag gick sedan till Annas och deras stuga. Där träffade jag för första gången de omtalade tjejerna som de bodde med. Anna, Max och Marc hade sagt att de var fjortisar men jag hade inte tagit de på största allvar. Men de var dem. De kommer in i stugan när jag sitter och väntar på mat. Båda två är skitfulla och de förklarar hur många de har och ska ha sex med under kvällen. Ena tjejen går upp för att ta ett p-piller och säger till den andra "hörru påminn min om att ta ett till sen, jag vill ju inte bli med barn" Någonstans mellan de och "fekka fekka, spåra spåra" klarade jag inte mer och sprang hem till vår stuga utan mat. Där stod dock spagetti och köttfärssås framdukat och de var mycket lyxigare än Max nudlar så jag var helnöjd. Max kom dessutom ner strax efter mig med hela kastrullen, tror han också tröttnade på att höra dem.

I alla fall, efter middagen börjar vi köra ölspelet och jag och Sara gaddar ihop oss för att få Max fullast eftersom han har lyckats supa ner Sara och fått Alex och röka. När vi satt och förkrökade hände någonting som under de snart senaste två åren jag har känt Max aldrig hänt, jag knäckte honom. För er som inte vet är Max den som trycker ner alla och ska ha rätt i allt, men den här gången knäckte jag honom och inte nog med de, jag har på film när han erkänner allting! Att förklara den känslan går inte, det var helt fantastiskt.

Kvällen slutade dock inte lika bra som den började. Jag träffade min soulmate i en av stugorna, han var...inte trevlig men spännande. Minns tyvärr inte vad du hette men bodde på lidingö, hatade lidingö-bor och tyckte att du själv var viktigast i världen. Me like.

Kvällen slutade i alla fall med en gigantisk bula och tårar från olika håll. Pga av den bulan fick jag, när vi kom hem till Sverige igen drygt 24 timmar efter, besöka sös. De efter ett oroligt samtal från min mor när hon upptäckte att jag inte kunde sluta spy samt att jag såg ut som en enhörning. Låg på akuten från 22.30 till 03.30 innan någon undersökte mig. När jag äntligen kommer därifrån är de med prognosen lätt hjärnskakning och rejäl bakfylla. Samt för första gången i mitt liv - utegångsförbud. Eller snarare alkoholförbud.

De var trysilresan som slutade på sös. Jag måste dock erkänna att jag hade jävligt kul förutom de sista timmarna under sista natten. Men under resan  fick jag mig ett par skratt och träffade massa trevliga människor. De var i alla fall ingen vanlig helg kan jag lova.

Satte på skivan direkt efter jag skrev senaste inlägget.
Fick mig en tankeställare så jag kände att jag var tvungen att publicera texten...
Vad ska du bli när du blir stor? -Men vår allas älskade Ebba Grön.

De där med telefonen höll väll en vecka eller så. Det var dock en givande vecka och skulle rekommendera att bara stänga av telefonen och va helt okontaktbar ett tag, det var sjukt skönt. I början kände jag mig smått handikappad men efter någon dag var det riktigt avslappnande.

I fredags firade vi vår allas lilla rumpnisse Alexandra. Kvällen började med en tjejkväll (+ vårt fruntimmer Josef) där vår kära Mikaela hoppade runt jämfota och skrek att hon var kåt och Alexandra gav mig en lapdance efter att de förlorat på...vad de nu var för spel. ( jag vet inte dock inte vem lapdancen var värst för!)

Sen var det Trysil nu på Torsdag. Jag har absolut ingen lust att åka eftersom allting kommer bli kaos och totalt ovärt. Dessutom har jag tusen saker jag måste göra. Men de är bara att bita ihop och försökta göra de bästa av situationen, de blir ju trotts allt vad man gör det till.

Sen när vi kommer hem igen är det ju praktiskt taget jul. Jag som tyckte jag var klar med alla mina julklappar hade helt fel, jag har jättemycket kvar att köpa! Men självklart har jag absolut ingen tid för det .

Efter jul är det ju som alla vet nyår, och då är det nytt år igen. Först ska man ha ångest för vad man ska planera för nyårsafton så man inte hamnar inne i stan för som jag sagt tidigare, inte riktigt min grej de där. Sen är det 2008, jag fyller 18 år. De är sjukt! Ser inte speciellt mycket positivt, jag får gå på krogen och köpa mina cigaretter lagligt, wow? Sen är de 20, då får man gå på bolaget. Heller ingenting som lockar mig sådär överdrivet mycket med tanke på allt annat som blir måsten när man är 20. Ja... och vad ser man fram emot efter de? 65 och pensionen? Sen då? Sitter och inväntar döden? 
LIVET GÅR ALLDELES FÖR FORT!

Jag vet att jag tar ut allt i förskott och har kommit in i någon, vad kallade ni de "förtidig40årskris"? Jag är hur som helt jätteorolig för att inte hinna med det jag ska. Jag är orolig att jag inte har några "skan" och kommer ligga på min dödsbädd och känna att jag inte åstadkommit någonting alls i livet.
Jag behöver en framtidsplan...

She's losing it...