Merchedez

Hej hej hallå dagboken!

Idag har jag och min andra skinka återförenats efter en dryg månads separation. Igår kväll flyttade jag nämligen hem igen, ja sorligt men sant jag bor inte längre i en ungkarlslya med nytt sällskap varje kväll, skämt å sido. De känns faktiskt tråkigt att komma hem igen. När jag klev in genom dörren ville jag bara vända på klacken och gå igen. Varför? Jo därför att här i vår stora villa känns de, tro det eller ej, betydligt mer instängt än i den lilla 1an jag har bott i den senaste månaden. Jag började genast fundera på vad jag skulle göra här näst, färga håret? Pierca mig? Tatuera mig? Möblera om? Men kom slutligen fram till att gå tillbaka till mitt gamla pepp-projekt att måla. Denna gång blir de storartat! Jag tänker ge mig på väggarna!

Håll tummarna för mig.

Det är dock inte bara nackdelar med att komma hem, jag har som sagt återförenats med min andra halva och rökterapin i rondellen har redan startat! Dagen filosofiska ämne var att vi springer på ett löpband. Hur långt vi än springer och hur mycket vi än försöker så kommer vi absolut ingenstans. Trotts i alla fall mina tappra, men patetiska, försök att förändra mig med diverse hårfärger och namnbyten så har jag faktiskt inte kommit längre än slitet hår och en ny identitet. Varför ältar vi dessa saker over and over again? JO! Därför att när vi ältar så känner vi oss fortfarande delaktiga. Trotts att inte motparten ältar oss. Man är rädd att förlora någonting man inte har, någonting man redan har förlorat. Som den sanna klyschan "man vet inte vad man har för än man förlorar det" varför är det för sent när man kommer på ett sätt som kunde ha räddat situationen? MEN jag har sagt de förr och jag säger de igen, denna gång med min grundare vid min sida -LIFE IS LIFE- saker händer av en andledning, det var inte mening att de skulle fungera och därför gjorde det inte de. Trotts vårat motto så fortsätter vi att älta och kommer förmodligen att göra de tills de dyker upp någonting nytt vi kan älta. För visst är de så? Vi måste alltid ha någonting att gnälla på? Allting kan inte vara perfekt?

Är det såhär när man är kär när man är liten, hur blir de då när man är kär när man blir stor?

På väg hem från skolan idag satt jag också och funderade på när jag senast kände mig riktigt lycklig. Jag kom fram till att senast var innan jul och då berodde de på att jag inte var ensam. Så jag kan alltså inte komma ihåg senaste gången jag kände mig lycklig då de inte berodde på det motsatta könet. Måste man ha någon för att känna sig lycklig? Ska man inte kunna uppnå de med hjälp av sina vänner? Nog för att jag har fina vänner och fina stunder med mina vänner men de kan fortfarande inte ersätta känslan jag hade då. Så, går den känslan enbart att uppnå med en pojke? Hur gör man för att vara lycklig? När kommer vi att sluta springa? Eller åtminstone komma någonstans?

Jag tar gemets somnande i Word som en pik att det är dags att avsluta detta sömnpiller och fortsätta mina funderingar med mina andra halva.

Hejsvej leverpastej eller hejdå lilltå!