1-4 februari
I fredags bar vi iväg till Rome. De var upp klockan kvar över 5 och bussen avgick från skolan vid halv 7. Vi kom till Rome där de var mycket snö och hyfsat lite folk, helt underbart. Vi åkte i princip oavbrutet hela dagen och lunchen bestod av en macka och en chokladkaka. Så energin var inte på topp. Men jag hade i alla fall skitkul. Kajsas alla vurpor var fantastiska att se, i första backen flög skidor och stavar åt olika håll. I en annan backe låg jag bakom henne hela vägen tills hon plötsligt försvann, jag frågade Thomas vart hon var och han pekade mot en snöhög. Där låg hon helt gömd, fråga mig inte hur hon lyckades med kul var det i alla fall. Men dagens höjdpunkt när de gäller vurpor var ändå farbrorn som ramlade ur sittliften. Jag och Kajsa skulle precis hoppa på våran lift när de stänger av allting. Lite småirriterad men sen ser jag en farbror i blå dräkt ligga som ett ex med ansiktet ner i snön precis framför den liften som precis åkt iväg. Vi stod där och försökte verkligen hålla oss för skratt när lifttjejen gick fram och frågade hur de gick, då lyfter han på huvudet och sa att de var bra. Då kunde jag inte hålla mig längre, farbrorn hade skägg och hade de hela fullt med snö! De skrattade vi åt hela dagen och jag ler fortfarande när jag tänker på det. På resan hem vart de godiskrig. Kajsus körde en Max, slicka på en skumbanan och stoppade in den i örat på mig när jag försökte sova. De resulterade i att vi kastade den där jävla bananen på varandra och vart helt kladdiga och äckliga. De var riktigt roligt men samtidigt väldigt äckligt eftersom de där bananerna var typ överallt.
När jag kom hem ringer cissi och tvingar med mig på hennes avskedsfest som jag egentligen inte planerat att åkta till på fredagen utan på lördagen. Strax där efter ringer Timmie och säger att de står utanför mig om 15 minuter. På 15 minuter skulle jag alltså göra mig fest fin och då stod jag fortfarande i skidkläder. Det resulterade i en dusch så fick jag fixa resten där. Min vita månad sprack totalt, hon bjöd på dricka och jag vart minst sagt glad i hatten. Blev hemkörd till Sara innan festen ens hade börjat typ. Väl där däckade jag direkt. När jag vaknade och blev hemskickad ringde en gammal vän och de resulterade i att jag vandrade vidare istället för att gå hem och sova vilket jag borde ha gjort. Så lördag morgon vaknade jag upp i en välbekant säng med en välbekant ångest. Jag är en äckligt tragisk människa! Jag kunde inte sätta upp ett mål för två veckor ens, snälla någon lär mig självbehärskning!
Dessutom så flög min lilla vän sin väg idag. Som jag sagt tidigare, vad är de med folk och lämna mig? Visserligen är de inte för alltid men ett halvår är lång tid, för lång tid! Jag vill inte bli av med fler nu så till er andra som ligger mig varmt om hjärtat, stanna kvar!
-Fly away...
