2010 ångest
HAHA vad tragiskt att jag inte skrivit sen mitt 08 depp…
Men Okej, Jag har fått godkännande från Jennifer att det är okej att göra såhär, ja de är ganska patetiskt men de ger mig ändå en möjlighet att prata med dig när du inte finns här.
Jag saknar dig, inte hela tiden men de går i vågor. Du finns alltid i mitt bakhuvud. Jag trodde jag gått vidare och träffat någon som kan få mig att glömma allt som hänt, de ända jag gjorde var att leva om mitt förflutna. Jag trodde jag kommit ifrån allting men egentligen så gick jag ett steg tillbaka, från underbara dig till något så mycket värre.
Jag önskar jag kunde ha hanterat hela situationen annorlunda, berättat allt, vart öppen med korten. Då kanske till och med du kunnat hjälpa mig igenom det här, för du är den ända som skulle förstå…
Hela mitt liv har förändrats på 4 månader, för mig är det jävligt jobbigt att ingen kan förstå. Att ingen kan se saker från mitt perspektiv, visst har jag betett mig dåligt i många situationer, men vem har jag haft att vända mig till? Vem har ställt upp? Det är så mycket som samlas inuti och till slut exploderar. Jag tvekar inte en sekund på att du hade förstått och hjälp mig om jag hade låtit dig göra de.
Jag jobbar på allt, tro mig, jag jobbar så mycket på förändring att det mesta bara blir fel.
Allt jag vill göra är att ringa dig och försöka få dig att förstå men det ända de skulle göra är att förstöra allt för dig… igen!
Jag saknar dig, du var ändå min bästa vän!
Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man
vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte blir som man vill
