Merchedez

HAHA vad tragiskt att jag inte skrivit sen mitt 08 depp…

Men Okej, Jag har fått godkännande från Jennifer att det är okej att göra såhär, ja de är ganska patetiskt men de ger mig ändå en möjlighet att prata med dig när du inte finns här.

Jag saknar dig, inte hela tiden men de går i vågor. Du finns alltid i mitt bakhuvud. Jag trodde jag gått vidare och träffat någon som kan få mig att glömma allt som hänt, de ända jag gjorde var att leva om mitt förflutna. Jag trodde jag kommit ifrån allting men egentligen så gick jag ett steg tillbaka, från underbara dig till något så mycket värre.

Jag önskar jag kunde ha hanterat hela situationen annorlunda, berättat allt, vart öppen med korten. Då kanske till och med du kunnat hjälpa mig igenom det här, för du är den ända som skulle förstå…

Hela mitt liv har förändrats på 4 månader, för mig är det jävligt jobbigt att ingen kan förstå. Att ingen kan se saker från mitt perspektiv, visst har jag betett mig dåligt i många situationer, men vem har jag haft att vända mig till? Vem har ställt upp? Det är så mycket som samlas inuti och till slut exploderar. Jag tvekar inte en sekund på att du hade förstått och hjälp mig om jag hade låtit dig göra de.

Jag jobbar på allt, tro mig, jag jobbar så mycket på förändring att det mesta bara blir fel. 

Allt jag vill göra är att ringa dig och försöka få dig att förstå men det ända de skulle göra är att förstöra allt för dig… igen!

Jag saknar dig, du var ändå min bästa vän!

Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man
vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte blir som man vill

Hur ska jag börja det här?

Jag kom precis hem efter en lång promenad då bussen slutat gå. Under den promenaden fick jag tid att känna efter och tänka. Jag är lycklig. Jag kan inte säga något annat just nu, visst jag är lite salongsberusad och har haft en inte allt för dålig kväll men jag skulle nog ändå var lycklig om jag hade varit spiknykter och haft en jättedålig kväll.

Min dag började nämligen men ett enormt depp. Jag vet inte hur ni fungerar men jag blir i alla fall lätt fast vid personer vars liv jag tycker verkar spännande jämför med mitt. Men sen när jag upplever deras liv en längre period inser jag att de inte är alls något speciellt. De som är speciellt är det jag har! Det jag har men inte inser och uppskattar. Ikväll har jag spenderat min tid med delar från det gamla gänget. Det har varit sjukt kul. Inte för att det har varit en överdrivet händelserik kväll utan mer för att de personer jag har varit med ligger mig så varmt om hjärtat. Jag hade verkligen saknat dem mer än vad jag kan erkänna för mig själv eller någon annan. Jag har det minst lika bra med det jag har, som de människorna jag tycker lever sånna spännande liv. Så allt jag behövde var att stanna upp och inse vad jag har och inte vad jag letar efter. Det jag behöver för att må bra finns så nära. Med de innebär inte att man inte behöver variation, men att man ska stanna upp och titta sig omkring innan man rusar vidare.

Jag gick även förbi ett ställe där jag har tillbringat så mycket tid i skratt och tårar och alltid trott att jag saknar de så sjukt mycket. Men egentligen gör jag inte de. De är fina minnen, men jag skulle inte vilja uppleva det idag, för jag kan med handen på hjärtat säga att jag har växt ifrån det. Som jag sa tidigare, de var inte så spännande som jag trodde. De är bara människor, de är inte bättre än mig eller någon annan på något sätt.

Något jag insåg var att man inte ska leva på minnen, de ska sparas långt där inne så de finns plats för nya. För jag kommer att få så många nya, så många bättre, än de jag fick på det stället.

Så för att sammanfatta allt, tänk på vad du har. Jag lovar att du har mer än vad du tror. Glöm inte bort dem som ligger dig varmt om hjärtat... det som står där i ur och skur. Så ska jag upp om 6 timmar igen så god natt människor :)

Idag är det måndag, måndagar ger oss som sagt hopp.

Fast nu känns de ändå lite surt. Jag och Kurre tävlar om vem som kan sluta röka, den som tar första cigaretten eller annat man kan röka förlorar vadet och måste där med springa naken över plattan. Alltså, dag 1 - livet känns hårt men fan vad jag ska knäcka dig Kurre!

Jag går helt och hållet på överskottsenergi samt suget efter nikotin. Det är svårt att bara sitta stil, sitter man vid tv:n är det sms som gäller för att hålla sig sysselsatt, sitter man vid datorn så resulterar det i ett jätte flummigt blogg inlägg, som detta.

Jag är ledsen att meddela att jag precis dödade en mördarspindel och att de på grund av det kommer att bli regn imorgon. Det var inte min avsikt att ta livet av den groteska varelsen men jag misstog honom för den söta humlan jag försökte rädda här om dagen då han fastnat i en dammtuss. När jag senare inser att den söta humlan var en mördarspindel så sprang jag utan att ge varken hjärt och lugn räddning eller en ursäkt. Jag kan bara ursäkta mig med att de var han eller jag... och de var trotts allt han som inkräktade på mitt revir då han hade mullat ner sig i min matta.

JAG BEHÖVER NIKOTIN!  

Ska försöka uppdatera varje dag tills jag vinner tävlingen...för tro mig, jag kommer att knäcka dig!

Idag är det måndag! Jag har sagt de förr och jag säger de igen, måndagar ger oss hopp och idag börjar mitt nya liv. Efter helgen så känner jag att jag måste ta tag i saker och ting, jag kan inte fortsätta såhär. MEN de har dock varit en ruskigt rolig helg. För de första har jag festat med Sandra som de var flera år sedan sist. I fredags hamnade vi hos en jättetrevlig kille i stureby som senare visade sig känna hela min familj. OTROLIGT pinsamt med tanke på jag drack 1 eller möjligtvis 5 glas för mycket och blev tillslut hemburen av hans kompis. Då hade jag redan berättat både de ena efter de andra. På hemvägen var de fyllesamtal och för de ber jag om ursäkt till de utsatta. Dessutom försökte jag sälja kameler när jag kom hem, nej kvällen var riktigt vrickad och jag har en del minneslyckor men de jag kommer ihåg var riktigt kul.

Vi kom hem runt 6 på lördag morgon och sen var de upp och hoppa vid 11 då jag skulle shoppa med Jessie och Sara. Vaknar och inser att jag inte är bakis, jag är fortfarande full. Så som ett vandrande lik drar vi till stan och låter sakta men säkert bakfyllan slå till. Då var de dags att gå hem och sova i någon timme innan de var dags att fräscha upp sig igen. Då drog vi ut och käka på hirschenkeller där vi senare spenderade kvällen. Min första krogrunda, men tekniskt sätt så var de ju ingen krogrunda de var mer av en "efter maten fest". Allt för att jag inte ville bryta mitt löfte om att inte gå på krogen innan min 18 års dag. Men hur som så måste jag säga att de var grovt överskattat. Visst finns de säkert bättre ställen men de här var ju bara killar som hoppades att få till det. Kvällens höjdpunkt vart att dissa dem på skönaste sättet, jag vet inte vad ni tycker men jag anser att de känns rätt meningslöst att ha de som kvällsaktivitet. Tackar vet jag hemmafester, jag tror de där med krogen inte riktigt var min grej.

Natten till söndag var jag utsatt för samma fyllesamtal som jag utsatt andra för natten innan. Så jag kunde ju inte gärna be dem dra åt helvete. Jag lyckades i alla fall så ett par timmars sömn innan pappa ringde och väckte mig. Spenderade senare dagen med någon precis som jag gjorde för exakt 3 veckor sedan, och som jag kommer göra om tre veckor? så otroligt sorligt!

DÄRFÖR mina kära vänner är de dags att förändras. Eftersom de är alkoholen som är grunden till de flesta av de korkade sakerna jag gör tänkte jag ge mig på de där med en vit månad...från och med idag. Önska mig lycka till!  

Innan jag avslutar ännu ett otroligt meningslöst inlägg vill jag skänka en tanke åt Frallan som tyvärr gick bort i lördags. Ber också om ursäkt för att jag inte gav dig ett värdigare liv :/.

The struggle continues...

Hej hej hallå dagboken!

Idag har jag och min andra skinka återförenats efter en dryg månads separation. Igår kväll flyttade jag nämligen hem igen, ja sorligt men sant jag bor inte längre i en ungkarlslya med nytt sällskap varje kväll, skämt å sido. De känns faktiskt tråkigt att komma hem igen. När jag klev in genom dörren ville jag bara vända på klacken och gå igen. Varför? Jo därför att här i vår stora villa känns de, tro det eller ej, betydligt mer instängt än i den lilla 1an jag har bott i den senaste månaden. Jag började genast fundera på vad jag skulle göra här näst, färga håret? Pierca mig? Tatuera mig? Möblera om? Men kom slutligen fram till att gå tillbaka till mitt gamla pepp-projekt att måla. Denna gång blir de storartat! Jag tänker ge mig på väggarna!

Håll tummarna för mig.

Det är dock inte bara nackdelar med att komma hem, jag har som sagt återförenats med min andra halva och rökterapin i rondellen har redan startat! Dagen filosofiska ämne var att vi springer på ett löpband. Hur långt vi än springer och hur mycket vi än försöker så kommer vi absolut ingenstans. Trotts i alla fall mina tappra, men patetiska, försök att förändra mig med diverse hårfärger och namnbyten så har jag faktiskt inte kommit längre än slitet hår och en ny identitet. Varför ältar vi dessa saker over and over again? JO! Därför att när vi ältar så känner vi oss fortfarande delaktiga. Trotts att inte motparten ältar oss. Man är rädd att förlora någonting man inte har, någonting man redan har förlorat. Som den sanna klyschan "man vet inte vad man har för än man förlorar det" varför är det för sent när man kommer på ett sätt som kunde ha räddat situationen? MEN jag har sagt de förr och jag säger de igen, denna gång med min grundare vid min sida -LIFE IS LIFE- saker händer av en andledning, det var inte mening att de skulle fungera och därför gjorde det inte de. Trotts vårat motto så fortsätter vi att älta och kommer förmodligen att göra de tills de dyker upp någonting nytt vi kan älta. För visst är de så? Vi måste alltid ha någonting att gnälla på? Allting kan inte vara perfekt?

Är det såhär när man är kär när man är liten, hur blir de då när man är kär när man blir stor?

På väg hem från skolan idag satt jag också och funderade på när jag senast kände mig riktigt lycklig. Jag kom fram till att senast var innan jul och då berodde de på att jag inte var ensam. Så jag kan alltså inte komma ihåg senaste gången jag kände mig lycklig då de inte berodde på det motsatta könet. Måste man ha någon för att känna sig lycklig? Ska man inte kunna uppnå de med hjälp av sina vänner? Nog för att jag har fina vänner och fina stunder med mina vänner men de kan fortfarande inte ersätta känslan jag hade då. Så, går den känslan enbart att uppnå med en pojke? Hur gör man för att vara lycklig? När kommer vi att sluta springa? Eller åtminstone komma någonstans?

Jag tar gemets somnande i Word som en pik att det är dags att avsluta detta sömnpiller och fortsätta mina funderingar med mina andra halva.

Hejsvej leverpastej eller hejdå lilltå!

I fredags bar vi iväg till Rome. De var upp klockan kvar över 5 och bussen avgick från skolan vid halv 7. Vi kom till Rome där de var mycket snö och hyfsat lite folk, helt underbart. Vi åkte i princip oavbrutet hela dagen och lunchen bestod av en macka och en chokladkaka. Så energin var inte på topp. Men jag hade i alla fall skitkul. Kajsas alla vurpor var fantastiska att se, i första backen flög skidor och stavar åt olika håll. I en annan backe låg jag bakom henne hela vägen tills hon plötsligt försvann, jag frågade Thomas vart hon var och han pekade mot en snöhög. Där låg hon helt gömd, fråga mig inte hur hon lyckades med kul var det i alla fall. Men dagens höjdpunkt när de gäller vurpor var ändå farbrorn som ramlade ur sittliften. Jag och Kajsa skulle precis hoppa på våran lift när de stänger av allting. Lite småirriterad men sen ser jag en farbror i blå dräkt ligga som ett ex med ansiktet ner i snön precis framför den liften som precis åkt iväg. Vi stod där och försökte verkligen hålla oss för skratt när lifttjejen gick fram och frågade hur de gick, då lyfter han på huvudet och sa att de var bra. Då kunde jag inte hålla mig längre, farbrorn hade skägg och hade de hela fullt med snö! De skrattade vi åt hela dagen och jag ler fortfarande när jag tänker på det. På resan hem vart de godiskrig. Kajsus körde en Max, slicka på en skumbanan och stoppade in den i örat på mig när jag försökte sova. De resulterade i att vi kastade den där jävla bananen på varandra och vart helt kladdiga och äckliga. De var riktigt roligt men samtidigt väldigt äckligt eftersom de där bananerna var typ överallt.

När jag kom hem ringer cissi och tvingar med mig på hennes avskedsfest som jag egentligen inte planerat att åkta till på fredagen utan på lördagen. Strax där efter ringer Timmie och säger att de står utanför mig om 15 minuter. På 15 minuter skulle jag alltså göra mig fest fin och då stod jag fortfarande i skidkläder. Det resulterade i en dusch så fick jag fixa resten där. Min vita månad sprack totalt, hon bjöd på dricka och jag vart minst sagt glad i hatten. Blev hemkörd till Sara innan festen ens hade börjat typ. Väl där däckade jag direkt. När jag vaknade och blev hemskickad ringde en gammal vän och de resulterade i att jag vandrade vidare istället för att gå hem och sova vilket jag borde ha gjort. Så lördag morgon vaknade jag upp i en välbekant säng med en välbekant ångest. Jag är en äckligt tragisk människa! Jag kunde inte sätta upp ett mål för två veckor ens, snälla någon lär mig självbehärskning!

Dessutom så flög min lilla vän sin väg idag. Som jag sagt tidigare, vad är de med folk och lämna mig? Visserligen är de inte för alltid men ett halvår är lång tid, för lång tid! Jag vill inte bli av med fler nu så till er andra som ligger mig varmt om hjärtat, stanna kvar!

-Fly away...

Idag på svenskan kollade vi klart på Romeo och Julia. Efteråt hade vi en diskussion och fick frågan "skulle du kunna dö för den du älskade?" Ingen i klassen skulle dö för den de älskade och min svenska lärare säger, för att citera "va är de för jävla kärlek?". Ja vad är de för kärlek? Jag och Towa började fundera lite. Tänk om man inte hittar någon man kan dö för, måste man hitta någon? Vad händer om man inte gör det? Hur vet man att man älskar någon så mycket att man skulle kunna dö för den personen? Jag menar, vad är älska? Älskar man någon när man trivs i dess sällskap? Älskar man någon när man saknar personen så fort du inte är i dess sällskap? Älskar man någon när de gör fysiskt ont när man bråkar? Hur vet man att man älskar? Älska är ett så starkt ord, att vilja dö för någon är en stark gärning. Skulle de kunna höra ihop? I så fall, tiden läker alla sår och du kan lära dig att leva utan någon, så varför skulle man dö för någon när man kan lära sig att leva utan personen? 

Så skulle du kunna dö för den du älskar?

I lördags diskuterade vi även förhållanden. En kille hade haft ett treårigt förhållande och hans lillebror tyckte det var tre bortkastade år. Är de så? Är förhållanden tidsfördriv eller bortkastad tid? Vad är det i så fall man missar som partner respektive singel? Och är inte livet till för tidsfördriv? I alla fall i den här åldern, vi kommer förmodligen inte leva livet ut med den partner vi har idag. Är de då slöseri att ha ett treårigt förhållande, eller är de inte så att de är i den här åldern vi ska utforska och pröva allt och spara långa förhållanden till våra äldre dagar?
Men de flesta som ingår i ett förhållande idag påstår sig älska sin partner, då kommer jag tillbaka till frågan vad älska är. De som påstår sig älska sin partner idag, är de äkta kärlek? Skulle de kunna dö för sin partner? Hur vet de att de verkligen älskar någon och inte bara är förälskad eller kär? För de är väl skillnad på att vara kär och att älska någon?
Tusen frågor och inga svar... precis som allting annat.

En bruksanvisning för kärleken skulle vara uppskattad!

What is love?

Fredagen var en förvirrande dag. Allting började med ett tidigt tandläkarbesök. På väg från tandläkaren mot tunnelbanan snubblar jag ner för trappen och återfår balanser i sista sekund. Så hör man en tjej som går förbi "ojoj". Pinsamt! Men jag är glad att jag inte stod på näsan. När jag väl kommer ner till tunnelbanan kommer en tjej fram och ber om tändare. Jag förstår absolut inte vad hon snackar om. Hon får ställa sig och typ förklara en tändare innan jag vaknar upp och förstår. Ger henne en tändare och står och röker upp själv innan jag går ner i tunnelbanan. Där går jag in på första bästa tåg och inser först i gullmarsplan att jag åker åt fel håll. Jag får gå av och åka tillbaka. Väl i slussen har jag hjärnsläpp och vet inte vilket tåg jag ska ta för att komma till skolan, efter en stunds tänkande som resulterade i att jag missade de tåget jag egentligen skulle ta så vart de solklart igen. Fråga mig inte varför jag inte bara kollade på skyltarna, som sagt, huvudet hängde inte riktigt med. Jag åkte till skolan, lämnade in mitt arbete och sedan åkte jag till Solna. Gick runt i deras centrum som du lätt går vilse i 4 gånger om. Där provade jag jeans. Jeansen var fina, tog av mig dom och började klä på mig igen. När jag är redo inser jag att jag har glömt sätta på mig byxorna. De är sånt som bara händer på film!! Jag stod där i strumpbyxor, stövlar och jacka. Som tur var han jag inse mitt misstag innan jag gick ur provrummet... men fortfarande, vart var huvudet någonstans? Efter de träffade jag mamma för att käka lunch. Vi käkade och jag berättade om min skumma samt pinsamma dag, vi skrattade lite och gick sen för att köpa ett par skor. När vi är på väg till tunnelbanan inser jag att jag glömt en klädpåse på skoaffären! Så de var bara till att springa tillbaka i labyrinten och hoppas på att man hittade rätt. Men de gjorde jag och jag fick tillbaka min påse. Väl på tunnelbanan ska vi åt olika håll, mamma ska till farsta och jag ska till medis så vi är väldigt noga med att komma ihåg att gå av. Vi diskuterade även vem som skulle ta påsarna, jag ville ta dem men mamma tyckte de var bättre att hon tog dem eftersom huvudet inte riktigt satt där de skulle på mig. Jag envisades och tillslut gav hon med sig. Jag ångrade mig i sista sekund och sprang av i slussen istället. Går en bit och inser att jag har glömt alla påsarna på tåget... ringer mamma och får de bekräftat. Suck för mig.

Efter de var de hem och sova. Kände mig lite halvdeppig efter dagen så jag snackade ihop mig med Josefine och hon drog senare med mig på en fest i Tyresö. På den festen träffar jag Micke, en kille jag gick i lågstadiet med. Har inte träffat honom på flera år! De var trevligt. Jag lyckades också blir lite rund om fötterna och gjorde en kanonvurpa på de hala golvet. Vilket resulterade i typ såna brännmärken man får efter en vurpa i gympasalen samt ett gäng blåmärken. Hur som så skulle vi dra vidare till nästa fest i bandhagen. På bussen på väg mot gullmarsplan träffar vi Charlie. En snubbe jag träffade en gång för 4 år sedan. (Tycker fortfarande jag är grym som kände igen honom). Efter de är allting mycket suddigt tills vi kom hem till mig. Vi skulle käka te och mackor. Jag lyckas spilla kokande vatten över handen, de var riktig smärta, även dagen efter. MEN de kunde vart värre. Det var min förvirrande fredag.
 

Eftersom du är för feg för att snacka med mig så hoppas jag du läser de här.
Du är ett större svin än vad Max var mot mig, Max gav mig en hjärnskakning så du förstår vad jag tycker om dig.
Sen att du inte ens har stake nog att berätta de själv... de är ju bara sorligt.
Att du lyckades manipulera mig som du gjorde gör mig äcklad av mig själv, men de som är sorligast är att du var så nära på att få mig dit du ville. Men de visade sig att jag hade rätt hela tiden, sånna som du kan inte ändra på sig. Så till dig från mig, hoppas du blir man och har ett bra liv som jag slipper vara delaktig i!

Till ämnet hör att idag på naturkunskapen pratade vi om att honorna väljer hanarna. Fick också tillbaka min uppsats om min första kärlek, vilket var Max, fick komentaren "är de en sann historia?" och förmodligen ett sympati betyg på de (vilket jag dock inte klagar på).
Men om de nu är så att de är honorna som väljer hanarna, varför väljer jag bara idioter?