Merchedez

Igår var en skum dag, det var lugnet före stormen kan man kalla det.
Först var jag har doktorn och tog faktiskt DNA-prov. (de låter ballare än vad de var) Sen träffade jag Alexandra och tog en promenad och hämtade alla mina framkallade bilder. De var en liten besvikelse, hade mycket högre förväntnigar på vad jag hade framkallat. Efter de träffade jag Josefine och fick presenter!! Jag fick en deppbok och en positiv kalender. Så klockrent! Vi hade dock ett psyksnack som satt kvar för länge, hade inte alls lust att vara ensam efter de så då var de full rulle med att träffa folk istället.

Varför lär man sig aldrig av sina misstag?
Hur många gånger ska man behöva göra om dem innan man inser att de aldrig kommer att fungera?

NOG!
Det var som sagt lugnet före stormen.
Idag bröt jag ihop totalt! Över vadå? En flaska vin.
Då är man glad att man har vänner som letar upp än när man sitter ute i skogen och storbölar. Ikväll blir det en riktigt tröstkväll eftersom jag tror på att alkoholen gör livet lättare.
Så kvällen börjar med en riktig tjejkväll; alkohol, fjollkläder, tv spel samt supa sara under bordet med hjälp av ölspelet ;) Sen blir de klädombyte och vidare för att bättre på vår (redan då) dräggfylla. Med andra ord, ikväll är en kväll man bör hålla sig så långt borta från oss som man kan.

Idag är verkligen alla skithögarnas dag!

Dagen började bra med att våra sista lektioner blev inställda så vi slutade halv 11, superskönt! Jag och Towa tog vårt pick och pack och drog in till Sandys och plugga. Spenderade drygt 2 timmar, sista dagen, med förberedelser inför provet imorgon. Duktig idiot! Det är totalkört och det är bara att gilla läget. I alla fall. Bredvid oss sätter sig en tjej för att käka lunch...ensam. Jag förstår varför hon var ensam för den människan var allt annat än trevlig! Hon snäste bort servitören och gav alla konstiga blickar när hon förklarade att hon käkade utan bestick. De var första skithögen. När vi sitter får jag ett sms av Lilla Å som frågar om jag kan hjälpa henne med en sak, hon måste till närmsta polisstation fort.. Ojdå tänker jag nu har det hänt. Men nejnej de var inte henne han hade gjort något, nu hade han slängt ut katten av någon konstig anledning. Det ger oss skithög nr 2. Så jag och Lilla Å åker runt halva stan för att hitta en polisstation eftersom katthemmet hon ringde sa att bortsprungna katter ska lämnas till polisen. Vi åker till Farsta polisstation och de stängde 15.00, vi var där 15.10. Mitt emot fanns det dock en dörr dit man skulle gå om man skulle på förhör. Vi knackade på där och berättade situationen. Där möttes vi av en av de otrevligaste skithögarna jag mött! Jag förstår väl också att polisen inte kan ta hand om katter men om katthemmet nu sa det så antog vi väl att de var de rätta? IDIOT! De är såna som dig som ger poliser dåligt rykte bland ungdomarna. Vi vill bemötas av trevliga och hjälpsamma poliser ingen som stänger dörren innan man ens har hunnit berätta vårat problem!

Vi gillade läget och åkte från Farsta till sandsborg för att gå till ungdomsmottagningen (katten hade vi fortfarande med oss). Väl på ungdomsmottaningen blir jag totalt dumförklarad! Skithög nr 3! Jag vet att jag hade rätt så du kan ju ta någon av dina makapärer och köra upp någonstans där solen inte lyser! Och snälla, varför inte lyssna på de man säger istället för att förvränga allting? Nej inte glad över det besöket alls!
De leder oss till skithög nr 4! Han som satte mig på ungdomsmottagningen. Varför är du ett svin? Vad hade de kostat och fråga om de gick bra eller inte? Nog för att du inte bryr dig men lite respekt förtjänar jag väl i alla fall?

Och till sist han som snackar på rix fm runt 5-6. Du blir utnämnd till skithög nr 5! Varför i all sin dag är du så deprimerande!?

Nu är mina påhopp över. Ta dom med en nypa salt, den största skithögen är ju trotts allt jag...

Den här veckan har varit konstig. Jag har varit hemma och mått piss. Både fysiskt och psykiskt. I onsdags bröt jag samman, då hade de legat och grott i tre dagar utan någonting hade hänt tills jag fick någonting att få utbrott på. Jag låg nämligen i soffan och sov till lugna favoriter när jag vaknade av att de spelade "wonderful world". Det är MIN låt! Den lyssnade jag alltid på när jag skulle sova eller när jag mådde dåligt så gjorde den mig glad och när jag var glad gjorde den mig ännu gladare. Det var min pepplåt och den betydde sjukt mycket för mig! Jag slutade lyssna på den när jag och Max avslutade vårt för den påminde om honom. Idag fick jag därför ut allt jag hade inom mig i ilska mot honom för när jag hörde låten påminde den fortfarande om honom! Han stal min måbralåt och gjorde den till något som påminner om den svaga människan jag var. TJYV! Det kändes i alla fall mycket bättre efter de för då hade jag nått att skylla allt depp på, då vart det lättare att lägga de på hyllan och bli aningen gladare igen. Nu ska jag hitta en ny sån låt som jag minsann inte tänker förknippa med någon annan!

Hela fredags förmiddag spenderade vi med att diskutera och analysera mitt relationsproblem. Är jag för besatt av katt och råtta leken? Borde jag "mogna" och skaffa något stabilt? Borde jag sluta med mina projekt? I så fall vill jag ha väldigt bra argument för varför jag skulle det! Så har du bra argument, ge mig! Vi spekulerade i om jag blivigt ärrad av Max eller om jag var sån redan innan och han bara passade in i min lilla lek. Om vad som krävs för att förhållande ska hålla sig vid liv och om hur personer förändras när de blir kära. Vi satt alltså en hel förmiddag utan att komma fram till något vettigt. Finns de något bra botemedel mot de som är förhållande rädda?

När katten är borta så dansar råttorna på bordet.

Är de så?

I want a ticket to anywhere...

Har precis sett klart Moulin rouge.
En film som fortfarande ger mig rysningar när jag ser den.
Den är så (ursäkta språket) förjävligt bra!
För de är väl så, kärleken är alltid svår? 

Jag vill ha dig...

Dagens funlar ämne är hur ont de gör att mista någon man älskar.

Efter att ha legat i sängen i stort sätt hela dagen beslutade jag mig för att gå en promenad och få lite luft. På promenaden möter jag en tjej med en golden retriever, en Birdie. Birdie var mormors hund som jag växt upp med. Hon dog för några år sedan, Birdie alltså. Vi var tvungna att avliva henne på grund av alla problem hon hade, i slutet låg hon bara och de rann blod ur munnen på henne. Saken jag vill komma till är känslan när någon som står dig så nära bara försvinner. När du känner efter så mycket men kan inte känna något annat än tomhet, som om du var totalt ihålig. Jag minns fortfarande samtalet när pappa ringde och berättade att farfar hade dött. Jag var hemma hos Sara, jag sa aldrig någonting utan sprang bara storgråtandes därifrån. Efter de var det svårt att hitta en anledning till att gå upp ur sängen. Bara någon månad efter det kommer mamma hem och berättar att nu har morfar vandrat vidare. Då fanns det inga tårar kvar, jag var bara tom. Det kunde ju inte hända igen, inte mig, inte så nära inpå. Jag hade hoppats på att den där tomma känslan bara skulle uppkomma vid dödsfall, att det var som en dödskänsla. Men nejnej, den där känslan får jag så fort någon lämnar mig. Och efter varje person som gör det får jag ännu svårare att hitta anledningar till att kliva upp på mornarna. Den här veckan har varit för mycket, det har varit mycket sängliggande. Men jag har också haft många som försvunnit den senaste tiden.

Så jag har känt att det är okej att ligga i sängen, de är okej att tänka på dom som går ett annat håll. Men det är det inte, inte så du blir nerstämd och tappar lusten. Tänk, men tänk på de bra stunderna och då med ett leende istället för tårar.

Men självklart finns det en vändpunkt också i detta, självklart kan vi få ut något positivt ur det hela! Tiden, tiden läker ALLA sår. Hur hopplöst de än känns så blir det bättre. Du blir ärrad med du kan leva med det. Och det där ärret kan du titta tillbaka på och minnas de bra stunder du haft med Farfar, ex, bästa kompis eller vem de nu är som försvunnit. 
Någonting som jag tror stenhårt på och alltid har i bakhuvudet: Det som inte dödar, de härdar! så be strong! Låt tiden gör sitt och du göra ditt, allt för att kunna placera dessa människor i ett litet rum långt in i hjärtat och gå vidare.

Så nu är det gjort. Beatrice Söderberg existerar inte längre, nu är det Merchedez Witterdal som gäller!
Och med detta en riktigt nystart, det som har hänt har hänt och är glömt, nu blickar vi framåt.

Eftersom de här är det första inlägget i min nya blogg, i mitt nya liv, så tänkte jag att jag bara får ta upp positiva saker. Men jag är illa tvungen att skriva om fredagens händelse, den stackars pojken som blev ihjälslagen. Nu låter jag iskall, men jag brukar inte vara den som reagerar, men nu kan jag inte låta bli. Vart är Sverige på väg? Killen var 16 bast och blev ihjälslagen av 4 jämnåriga! Det sorliga är att de knappast kommer bli några rättsliga konsekvenser av det hela. Men när de där pojkarna kommer ut på gatan igen så kommer de bli ihjälslagna av alla de som hatar dem. Om det nu blir så är ju dessa arga människor inte alls bättre än dessa pojkar? Är det deras rättsprocess? Eller ska vi låta myndigheterna ta hand om det? Men i Sverige är ju fängelset i stortsätt samma sak som ett pensionat, så strängare straff? Varför inte? Kommer kosta oss en slant extra men frågan är om det inte är värt det? Som jag hörde en kille säga att när de här pojkarna som misshandlade, nej förlåt, mördade 16 åringen kommer ut (om dom nu mot förmodan skulle få fängelse) så har de fått en sorts "respekt". Vad kommer den "respekten" att göra för dem? Kommer den göra så att pojkarna inte begår samma brott? Eftersom de inte var första gången de slogs, de är fortfarande under 20, är fortfarande lite halv vilsna och de har inte börjat leva sitt liv ordentligt. Jag drar en chansning och säger att de inte har lärt sig läxan och att de är möjligt att de skulle kunna begå samma brott igen. Någonting måste ha triggat dessa pojkar till att döda, en annan människa. Över vad? Efter det jag har hört handlade bråket om en världslig sak, att dessa pojkar bara var ute efter att få slåss. Då är frågan, är det ballt att ge sig på en ensam kille när man är 4 pers? Jag är verkligen SÅÅÅ sugen på att få reda på vilket straff de får.

En annan tanke om händelsen eller mer om medians makt!

Media uppmärksammar denna händelse intensivt, vilket är jättebra! Men hade det blivigt lika uppmärksammat om det hände i Tensta och offret inte ingick i en välkänd familj? Hade vi reagerat lika mycket om det inte stod i tidningarna och var på nyheterna lika mycket som i detta fall? Jag hoppas verkligen det...

Gör inte en egen rättsprocess efter dessa händelser, någon måste föregå med gott exempel, alla måste dra sitt strå till stacken för att få ett våldsfritt samhälle.

Så nu har jag fått ur mig mina tankar om det, nu går vi över till lite gladare saker.

Fick som sagt brev från skatteverket med mitt nya personbevis. Det var väldigt vackert adresserat till Merchedez Witterdal.

Så idag hade vi idrotts-dag i skolan. Jag skrev upp mig på en självförsvarskurs. Efter den var jag såld! Instruktören fascinerade mig så mycket. "Bryt några revben på honom, då reser han sig inte upp igen" Deras "motto" var att attackera samt att du ska kunna gå, inte springa, ifrån "våldtäktsmannen". Vi fick lära oss massa fräcka grepp och allmänt lätta saker som kan hindra dig från att råka ut för tex en våldtäkt. Självklart blev jag nertryck direkt av pappa och bror när jag kom hem och berättade om min upplevelse. Självklart skulle bror visa sig duktig och så låg jag där på golvet igen, det hade varit en perfekt chans att pröva mina nyinlärda grepp om det inte hade resulterat i att fadern min blivit hysterisk och i stortsätt kastat ut båda två. Men vänta du bara Robert, en vacker dag ska du få betala för gammal potatis (eller vad de nu är dom säger). I alla fall, imorgon ska jag och Fejkis dit och kolla hur riktiga lektioner går till. Det vore ju grymt att lära sig kunna försvara sig själv, jag som aldrig klarat det tycker i alla fall det:)

Nu vart bloggen jättelång och det var inte alls meningen så det är bäst jag avslutar.

Ja, första dagen som Merchedez Witterdal börjar gå mot sitt slut...

Btw, Kev är jättesöt öhr ;)

Du kan inte fånga mig och jag kan inte fånga dig,

 för jag vet att hela stan vill ha dig.