Merchedez

Idag är det måndag! Jag har sagt de förr och jag säger de igen, måndagar ger oss hopp och idag börjar mitt nya liv. Efter helgen så känner jag att jag måste ta tag i saker och ting, jag kan inte fortsätta såhär. MEN de har dock varit en ruskigt rolig helg. För de första har jag festat med Sandra som de var flera år sedan sist. I fredags hamnade vi hos en jättetrevlig kille i stureby som senare visade sig känna hela min familj. OTROLIGT pinsamt med tanke på jag drack 1 eller möjligtvis 5 glas för mycket och blev tillslut hemburen av hans kompis. Då hade jag redan berättat både de ena efter de andra. På hemvägen var de fyllesamtal och för de ber jag om ursäkt till de utsatta. Dessutom försökte jag sälja kameler när jag kom hem, nej kvällen var riktigt vrickad och jag har en del minneslyckor men de jag kommer ihåg var riktigt kul.

Vi kom hem runt 6 på lördag morgon och sen var de upp och hoppa vid 11 då jag skulle shoppa med Jessie och Sara. Vaknar och inser att jag inte är bakis, jag är fortfarande full. Så som ett vandrande lik drar vi till stan och låter sakta men säkert bakfyllan slå till. Då var de dags att gå hem och sova i någon timme innan de var dags att fräscha upp sig igen. Då drog vi ut och käka på hirschenkeller där vi senare spenderade kvällen. Min första krogrunda, men tekniskt sätt så var de ju ingen krogrunda de var mer av en "efter maten fest". Allt för att jag inte ville bryta mitt löfte om att inte gå på krogen innan min 18 års dag. Men hur som så måste jag säga att de var grovt överskattat. Visst finns de säkert bättre ställen men de här var ju bara killar som hoppades att få till det. Kvällens höjdpunkt vart att dissa dem på skönaste sättet, jag vet inte vad ni tycker men jag anser att de känns rätt meningslöst att ha de som kvällsaktivitet. Tackar vet jag hemmafester, jag tror de där med krogen inte riktigt var min grej.

Natten till söndag var jag utsatt för samma fyllesamtal som jag utsatt andra för natten innan. Så jag kunde ju inte gärna be dem dra åt helvete. Jag lyckades i alla fall så ett par timmars sömn innan pappa ringde och väckte mig. Spenderade senare dagen med någon precis som jag gjorde för exakt 3 veckor sedan, och som jag kommer göra om tre veckor? så otroligt sorligt!

DÄRFÖR mina kära vänner är de dags att förändras. Eftersom de är alkoholen som är grunden till de flesta av de korkade sakerna jag gör tänkte jag ge mig på de där med en vit månad...från och med idag. Önska mig lycka till!  

Innan jag avslutar ännu ett otroligt meningslöst inlägg vill jag skänka en tanke åt Frallan som tyvärr gick bort i lördags. Ber också om ursäkt för att jag inte gav dig ett värdigare liv :/.

The struggle continues...

Hej hej hallå dagboken!

Idag har jag och min andra skinka återförenats efter en dryg månads separation. Igår kväll flyttade jag nämligen hem igen, ja sorligt men sant jag bor inte längre i en ungkarlslya med nytt sällskap varje kväll, skämt å sido. De känns faktiskt tråkigt att komma hem igen. När jag klev in genom dörren ville jag bara vända på klacken och gå igen. Varför? Jo därför att här i vår stora villa känns de, tro det eller ej, betydligt mer instängt än i den lilla 1an jag har bott i den senaste månaden. Jag började genast fundera på vad jag skulle göra här näst, färga håret? Pierca mig? Tatuera mig? Möblera om? Men kom slutligen fram till att gå tillbaka till mitt gamla pepp-projekt att måla. Denna gång blir de storartat! Jag tänker ge mig på väggarna!

Håll tummarna för mig.

Det är dock inte bara nackdelar med att komma hem, jag har som sagt återförenats med min andra halva och rökterapin i rondellen har redan startat! Dagen filosofiska ämne var att vi springer på ett löpband. Hur långt vi än springer och hur mycket vi än försöker så kommer vi absolut ingenstans. Trotts i alla fall mina tappra, men patetiska, försök att förändra mig med diverse hårfärger och namnbyten så har jag faktiskt inte kommit längre än slitet hår och en ny identitet. Varför ältar vi dessa saker over and over again? JO! Därför att när vi ältar så känner vi oss fortfarande delaktiga. Trotts att inte motparten ältar oss. Man är rädd att förlora någonting man inte har, någonting man redan har förlorat. Som den sanna klyschan "man vet inte vad man har för än man förlorar det" varför är det för sent när man kommer på ett sätt som kunde ha räddat situationen? MEN jag har sagt de förr och jag säger de igen, denna gång med min grundare vid min sida -LIFE IS LIFE- saker händer av en andledning, det var inte mening att de skulle fungera och därför gjorde det inte de. Trotts vårat motto så fortsätter vi att älta och kommer förmodligen att göra de tills de dyker upp någonting nytt vi kan älta. För visst är de så? Vi måste alltid ha någonting att gnälla på? Allting kan inte vara perfekt?

Är det såhär när man är kär när man är liten, hur blir de då när man är kär när man blir stor?

På väg hem från skolan idag satt jag också och funderade på när jag senast kände mig riktigt lycklig. Jag kom fram till att senast var innan jul och då berodde de på att jag inte var ensam. Så jag kan alltså inte komma ihåg senaste gången jag kände mig lycklig då de inte berodde på det motsatta könet. Måste man ha någon för att känna sig lycklig? Ska man inte kunna uppnå de med hjälp av sina vänner? Nog för att jag har fina vänner och fina stunder med mina vänner men de kan fortfarande inte ersätta känslan jag hade då. Så, går den känslan enbart att uppnå med en pojke? Hur gör man för att vara lycklig? När kommer vi att sluta springa? Eller åtminstone komma någonstans?

Jag tar gemets somnande i Word som en pik att det är dags att avsluta detta sömnpiller och fortsätta mina funderingar med mina andra halva.

Hejsvej leverpastej eller hejdå lilltå!