Merchedez

Hade precis avslutat en a4, men kände att de inte längre spelar någon roll. Hur mycket du än snackar så försvinner inte problemen.

Nu prövar jag ett nytt sätt så jag byter mobilnummer en stund...  

Fick en inspirerande text av min kära vän Simon.

I torsdags satt jag, Anton och Emma kvar efter skolan. Vi diskuterade det där med egoism. Är det någonting negativt med att vara egoist? Jag menar mitt liv kretsar kring mig, de vore en lögn att säga någonting annat. Jag sätter mig själv i främsta rum, är det fel? Jag gör saker som gynnar mig. Det betyder dock inte att jag inte ställer upp eller gör saker för andra. Men då kommer vi till den stora frågan, finns de gärningar som inte gynnar än själv på något sätt? Om jag hjälper Sara med att måla om hennes rum blir hon glad för att jag hjälper till men jag blir ju glad för att hon är tacksam och behöver mig.  Är sugen på att höra era åsikter så komentera gärna i bloggen eller på msn!

Övrigt då. Har haft massa ämnen som jag vart jättesugen på att dra upp här på bloggen men har inte haft tid eller ork att formulera det. Allting känns så just nu, jag har ingen tid eller ork! Men sen när jag tänker tillbaka på vad jag har gjort så kan jag inte komma fram till att de är någonting givande de heller. Så vart tar tiden vägen? Som jag skrev i ett tidgare inlägg, snart är det redan nytt år...
Jag var på utvecklingssamtal i torsdags och det var inte alls kul att se/höra. Därför beslutade jag mig för att börja med listor och mål igen! Jag la ner listorna för inte så länge sedan för de vara bara deprimerande och pressande när man inte uppnådde de där målen. Men nu, efter en seg men mysig helg, är det måndag igen, måndagar ger oss nytt hopp om förändring...

Kom precis hem efter ett vändplanssnack med Sara. Vi måste verkligen hitta ett nytt ställe för de är ingen höjdare att sitta där och frysa om röven när det regnar. Det ver ett tag sedan vi satt där så det vart mer ett uppdateringssnack än peppsnack. Kom i alla fall fram till att hela mitt liv står stilla. Jag har hoppat från tian utan vatten i bassängen och jag väntar bara på smällen. 
Vi snackade om vad som hände till helgen och konstaterade att det finns absolut ingenting att göra. För bara nån månad sen var man fullbokad och hade alltid någonting att se fram emot. Nu känns det bara tomt och tråkigt. Höstdepp? Jag har ju fått listan på botemedlen:
* alkohol
* tröstäta
* sex
Varför fungerar de inte? Fick ännu ett nytt idag -Vitaminer!
Tänkte bli ett vitaminbarn från och med måndag. Önska mig lycka till!

Ett litet ljus i tillvaron är ju dock att jag och Sara redan börjat planera hur vi kan skämma ut Anna till max! Det kan bli riktigt roande men och andra sidan borde vi väll hitta någonting annat att roa oss med i längden. Måste börja planera lite glädjestopp här och var, någonting att se fram emot. Sen är det ju faktist nyår snart också. Tiden kommer bara rusa iväg så står man där helt oförberedd och lär hamna inne i stan. Vilket i min smak skulle vara bland det tråkigaste.  Sen är det 2008. Jag fyller 18. 18 år, helt sjukt! Vad hände med barndomen? När tog lappskickandet slut? När slutade folk fråga chans? Känns som jag inte hinner med längre! Haha appropå det! Jag och Josef satt och snackade gamla minnen från lågstadiet idag. Han påstår att jag var värsta bitchen! Jag undrade givetvis varför då och han förklarade att hur många gånger man än frågade chans på mig så sa jag alltid nej! Det var så klockrent sagt, har mina problem hängt med så långt tillbaka? Det är visserligen postitivt bevisar att jag inte blev ärrad av Max utan att han bara passade in i min katt och råtta lek.

Måste avsluta de här flum inlägget med en sån klockrent komentar från Sara.
"låt henne titta sig i spegeln så ska hon få se problem"

Idag har varit en såndär bra dag utan att någonting speciellt har hänt.
Jag verkligen slet mig upp ur sägen i morse för nu var det dags att pallra sig iväg till skolan. Jag var med första lektionen sen var jag tvungen att kila till tandläkaren. När jag går av vid Medis ser jag min älskade vän Hanna stå och se sådär otroligt söt ut med halva munen bedövad. Hon hade också vart hos tandläkaren och hade ingenting för sig så där hade jag min lunchpartner kirrad. Gick till tandläkaren och där blev jag i stort sätt överdröst med komplimanger. Dock inte för mina tänder men för "stilen" på kläderna jag hade. Följdfrågan lyder, hade jag tantkläder på mig i idag eller var hon typ...hipp? Saksamma, komplimang som komplimang. Dessutom blev jag väldigt glad över att hon sa att mina byxor var fina med tanke på att de är hemmasydda. I ALLA FALL, jag och Hg gick för att käka lunch och började snacka lite djupare grejer. Ska inte nämna för mycket men vi säger såhär, än finns det hopp för mig! Jag har trott att jag var totalt hopplös och feg när det gäller förhållande fronten...men jag kanske fixar det där i alla fall. När jag förstått de fick jag i alla fall ett stort leende på läpparna. Sen började vi faktist snacka om min blogg! Hur deprimerande den är och att jag ser saker från den negativa sidan och alltid trånar efter något mera, jag kan aldrig sätta mig ner och bara vara nöjd. Då förklarade Hg att hon aldrig sett mig som den negativa person som jag själv gör. Att jag alltid varit den positiva, då blir man ännu lite gladare!
Sen är det bara småsaker som gör att jag gått och lett större delen av dagen. Träffade Sara på bussen på vägen hem, vi åkte tillsammans en station men det var värt att lee när jag gick av för det. Jag fick ett Vg på min jätteskumma uppsats om kloning, de var värt ett leende. Jag fick ett g- på psykologiprovet "va glad, du klarade dig ju i alla fall" får man från läraren (till mitt försvar fick halva klassen IG) det är värt ett leende för de var så dumt. Kom hem och får en bra nyhet av mamma, STOR lättnad...samt ett leende.
Jag hoppas att min kväll fortsätter med massa leenden.

Nu har jag åtminstonde var lite positiv så nu ska jag återgå till att vara negativ och börja plugga...

Jag hade väntat sååå länge på en maskerad och eftersom ingen annan verkade vara lika sugen som jag så var jag tvungen att fixa en själv. Så i lördags var det dags.

Vi började föra vid halv 7 med min mycket eftertracktade bål. Jag hade sagt att folk skulle dyka upp runt 9. 4 minuter över 9 ber jag mamma gå ner och kasta ut alla. Jag har 39,3 graders feber och kände mig inte alls sugen på att festa. Mamma säger att jag måste ge det en chans innan jag lägger ner vilket jag gjorde. Folk droppade in vissa bättre utklädda än andra. I det stora hela hade jag rätt trist och var säkert inte ensam om det... Jag satt mest uppe i köket och försökte bota min huvudvärk med alkohol. Plötsligt ser jag Hampus och hans flickvän stå i mitt vardagsrum. Skumt med tanke på att dom inte var bjudna och jag hade varit stenhård på att man inte fick ta med sig några andra eftersom det här var en fest för dom som låg mig nära om hjärtat. Jag snackade med Hp och förklarade att de var lugnt att han kom bara han snackade med mig innan. 2 minuter senare öppnas min dörr och in kommer runt 10 totalt okända grabbar. Vet dock att en av dom hette AXEL. Jag ber grabbarna gå därifrån och dom blev inte alls glada över nyheten. Efter många om och men fick jag lite backup och bland annat Andreas (biffen med vingar och gloria) bad dem gå därifrån. Efter en stund när de kallat både mig och Sara för de ena och de andra så trodde jag de hade gått därifrån. Men tydligen inte, De stod utanför och rökte. När de väl gick lät de ilskan gå ut över morsans bil. Förmodligen använde du en nyckel eller vad Axel? Hela långsidan och bakluckan kommer behövas lackas om. Jag tror inte, eller rättare sagt hoppas inte att du är medveten om vad de kostar att lacka om en bil!? Saksamma, du är en tönt och inte värd ett skit dessutom är du polisanmäld och hoppas verkligen du förstår hur sorligt de är att din mamma måste be om ursäkt för dina korkade handlingar!
Iallafall efter den händelsen så vart jag snorförbannad och kasta saker om kring mig och stängde in mig för att ringa fadern min och förklara vad som hänt. När jag var klar med de gick jag ut, då var alla borta. Jag frågade Ewe vart alla hade tagit vägen då förklarade hon att hon stått och övat lite med max slagträ när han hade kommit och slitit det ur händerna på henne för att springa efter Axel och hans vänner. Sörre delen av killarna plus Sara försvann med honom.

Mitt fyllesvin som alltid ställer upp!

Om vi ska berätta ur Elliots synvinkel gick de till såhära: Elliot sitter och skiter när allting händer och när han kommer ut kommer lill-Sebbe springande och säger att de har hoppat på bilen och att de ska springa efter dem. Jag måste göra en instickare och säga att till och med Sebbe brydde sig, det värmde faktist och se att alla backade upp mig. Saksamma, de fick aldrig tag på dem även fast de delade upp sig.

Jag bad både Hp och Fettis om namn och nummer men båda påstod att de inte kände denna Axel. Jag vill bara offentligt be båda två att dra åt helvete, speciellt du Sebbe, du är inte mer värd än honom just nu! Sen tackar vi den äkta vännen som lyckades fixa fram hans namn, adress osv. Behöver inte nämna namn men tack du är guldvärd!

När folk började komma tillbaka så var det ur min synvinkel en helt ny fest. Jag hade sjukt kul! Får dock skylla mig själv att jag fick stå och torka golvet hela natten, det var trotts allt min idé att helt börja dansa på bordet och därmed sparka ut alla ölburkar och glas över golvet och soffan. Jag är inte den som brukar dansa men nu jävlar blev det så och de var sjukt kul!

Efter en stund rör jag mig upp på övervångingen och rätt som de var stod mamma och knacka på toadörren och berättade att hon fått reda på vad som hänt och avslutat hela festen. När jag kommer ner i källaren hinner jag precis säga hejdå till Ewe, sara, Tommy och Faye. Sen var det bara Timmie, Lill-Sebbe. Elliot och allas vår sten Alex kvar. Efter en stund drog Sebbe och kvar var vi andra plus morsan. Vi satt och snackade ett tag sen drog Timmie och Alex så började jag och morsan städa medan Elliot däcka på soffan.

Hittade grabbarna nått att använda gasmasken till? 

De var min Halloween.

SJÄLVKLART så har jag fortfarande inte lärt mig av mina misstag, är dock osäker på om de var ett misstag den här gången... 

Bilder från festen kommer att laddas upp på saras bilddagbok inom en snar framtid!
http://eskileskil.bilddagboken.se

Igår var en skum dag, det var lugnet före stormen kan man kalla det.
Först var jag har doktorn och tog faktiskt DNA-prov. (de låter ballare än vad de var) Sen träffade jag Alexandra och tog en promenad och hämtade alla mina framkallade bilder. De var en liten besvikelse, hade mycket högre förväntnigar på vad jag hade framkallat. Efter de träffade jag Josefine och fick presenter!! Jag fick en deppbok och en positiv kalender. Så klockrent! Vi hade dock ett psyksnack som satt kvar för länge, hade inte alls lust att vara ensam efter de så då var de full rulle med att träffa folk istället.

Varför lär man sig aldrig av sina misstag?
Hur många gånger ska man behöva göra om dem innan man inser att de aldrig kommer att fungera?

NOG!
Det var som sagt lugnet före stormen.
Idag bröt jag ihop totalt! Över vadå? En flaska vin.
Då är man glad att man har vänner som letar upp än när man sitter ute i skogen och storbölar. Ikväll blir det en riktigt tröstkväll eftersom jag tror på att alkoholen gör livet lättare.
Så kvällen börjar med en riktig tjejkväll; alkohol, fjollkläder, tv spel samt supa sara under bordet med hjälp av ölspelet ;) Sen blir de klädombyte och vidare för att bättre på vår (redan då) dräggfylla. Med andra ord, ikväll är en kväll man bör hålla sig så långt borta från oss som man kan.

Idag är verkligen alla skithögarnas dag!

Dagen började bra med att våra sista lektioner blev inställda så vi slutade halv 11, superskönt! Jag och Towa tog vårt pick och pack och drog in till Sandys och plugga. Spenderade drygt 2 timmar, sista dagen, med förberedelser inför provet imorgon. Duktig idiot! Det är totalkört och det är bara att gilla läget. I alla fall. Bredvid oss sätter sig en tjej för att käka lunch...ensam. Jag förstår varför hon var ensam för den människan var allt annat än trevlig! Hon snäste bort servitören och gav alla konstiga blickar när hon förklarade att hon käkade utan bestick. De var första skithögen. När vi sitter får jag ett sms av Lilla Å som frågar om jag kan hjälpa henne med en sak, hon måste till närmsta polisstation fort.. Ojdå tänker jag nu har det hänt. Men nejnej de var inte henne han hade gjort något, nu hade han slängt ut katten av någon konstig anledning. Det ger oss skithög nr 2. Så jag och Lilla Å åker runt halva stan för att hitta en polisstation eftersom katthemmet hon ringde sa att bortsprungna katter ska lämnas till polisen. Vi åker till Farsta polisstation och de stängde 15.00, vi var där 15.10. Mitt emot fanns det dock en dörr dit man skulle gå om man skulle på förhör. Vi knackade på där och berättade situationen. Där möttes vi av en av de otrevligaste skithögarna jag mött! Jag förstår väl också att polisen inte kan ta hand om katter men om katthemmet nu sa det så antog vi väl att de var de rätta? IDIOT! De är såna som dig som ger poliser dåligt rykte bland ungdomarna. Vi vill bemötas av trevliga och hjälpsamma poliser ingen som stänger dörren innan man ens har hunnit berätta vårat problem!

Vi gillade läget och åkte från Farsta till sandsborg för att gå till ungdomsmottagningen (katten hade vi fortfarande med oss). Väl på ungdomsmottaningen blir jag totalt dumförklarad! Skithög nr 3! Jag vet att jag hade rätt så du kan ju ta någon av dina makapärer och köra upp någonstans där solen inte lyser! Och snälla, varför inte lyssna på de man säger istället för att förvränga allting? Nej inte glad över det besöket alls!
De leder oss till skithög nr 4! Han som satte mig på ungdomsmottagningen. Varför är du ett svin? Vad hade de kostat och fråga om de gick bra eller inte? Nog för att du inte bryr dig men lite respekt förtjänar jag väl i alla fall?

Och till sist han som snackar på rix fm runt 5-6. Du blir utnämnd till skithög nr 5! Varför i all sin dag är du så deprimerande!?

Nu är mina påhopp över. Ta dom med en nypa salt, den största skithögen är ju trotts allt jag...

Den här veckan har varit konstig. Jag har varit hemma och mått piss. Både fysiskt och psykiskt. I onsdags bröt jag samman, då hade de legat och grott i tre dagar utan någonting hade hänt tills jag fick någonting att få utbrott på. Jag låg nämligen i soffan och sov till lugna favoriter när jag vaknade av att de spelade "wonderful world". Det är MIN låt! Den lyssnade jag alltid på när jag skulle sova eller när jag mådde dåligt så gjorde den mig glad och när jag var glad gjorde den mig ännu gladare. Det var min pepplåt och den betydde sjukt mycket för mig! Jag slutade lyssna på den när jag och Max avslutade vårt för den påminde om honom. Idag fick jag därför ut allt jag hade inom mig i ilska mot honom för när jag hörde låten påminde den fortfarande om honom! Han stal min måbralåt och gjorde den till något som påminner om den svaga människan jag var. TJYV! Det kändes i alla fall mycket bättre efter de för då hade jag nått att skylla allt depp på, då vart det lättare att lägga de på hyllan och bli aningen gladare igen. Nu ska jag hitta en ny sån låt som jag minsann inte tänker förknippa med någon annan!

Hela fredags förmiddag spenderade vi med att diskutera och analysera mitt relationsproblem. Är jag för besatt av katt och råtta leken? Borde jag "mogna" och skaffa något stabilt? Borde jag sluta med mina projekt? I så fall vill jag ha väldigt bra argument för varför jag skulle det! Så har du bra argument, ge mig! Vi spekulerade i om jag blivigt ärrad av Max eller om jag var sån redan innan och han bara passade in i min lilla lek. Om vad som krävs för att förhållande ska hålla sig vid liv och om hur personer förändras när de blir kära. Vi satt alltså en hel förmiddag utan att komma fram till något vettigt. Finns de något bra botemedel mot de som är förhållande rädda?

När katten är borta så dansar råttorna på bordet.

Är de så?

I want a ticket to anywhere...

Har precis sett klart Moulin rouge.
En film som fortfarande ger mig rysningar när jag ser den.
Den är så (ursäkta språket) förjävligt bra!
För de är väl så, kärleken är alltid svår? 

Jag vill ha dig...

Dagens funlar ämne är hur ont de gör att mista någon man älskar.

Efter att ha legat i sängen i stort sätt hela dagen beslutade jag mig för att gå en promenad och få lite luft. På promenaden möter jag en tjej med en golden retriever, en Birdie. Birdie var mormors hund som jag växt upp med. Hon dog för några år sedan, Birdie alltså. Vi var tvungna att avliva henne på grund av alla problem hon hade, i slutet låg hon bara och de rann blod ur munnen på henne. Saken jag vill komma till är känslan när någon som står dig så nära bara försvinner. När du känner efter så mycket men kan inte känna något annat än tomhet, som om du var totalt ihålig. Jag minns fortfarande samtalet när pappa ringde och berättade att farfar hade dött. Jag var hemma hos Sara, jag sa aldrig någonting utan sprang bara storgråtandes därifrån. Efter de var det svårt att hitta en anledning till att gå upp ur sängen. Bara någon månad efter det kommer mamma hem och berättar att nu har morfar vandrat vidare. Då fanns det inga tårar kvar, jag var bara tom. Det kunde ju inte hända igen, inte mig, inte så nära inpå. Jag hade hoppats på att den där tomma känslan bara skulle uppkomma vid dödsfall, att det var som en dödskänsla. Men nejnej, den där känslan får jag så fort någon lämnar mig. Och efter varje person som gör det får jag ännu svårare att hitta anledningar till att kliva upp på mornarna. Den här veckan har varit för mycket, det har varit mycket sängliggande. Men jag har också haft många som försvunnit den senaste tiden.

Så jag har känt att det är okej att ligga i sängen, de är okej att tänka på dom som går ett annat håll. Men det är det inte, inte så du blir nerstämd och tappar lusten. Tänk, men tänk på de bra stunderna och då med ett leende istället för tårar.

Men självklart finns det en vändpunkt också i detta, självklart kan vi få ut något positivt ur det hela! Tiden, tiden läker ALLA sår. Hur hopplöst de än känns så blir det bättre. Du blir ärrad med du kan leva med det. Och det där ärret kan du titta tillbaka på och minnas de bra stunder du haft med Farfar, ex, bästa kompis eller vem de nu är som försvunnit. 
Någonting som jag tror stenhårt på och alltid har i bakhuvudet: Det som inte dödar, de härdar! så be strong! Låt tiden gör sitt och du göra ditt, allt för att kunna placera dessa människor i ett litet rum långt in i hjärtat och gå vidare.

Så nu är det gjort. Beatrice Söderberg existerar inte längre, nu är det Merchedez Witterdal som gäller!
Och med detta en riktigt nystart, det som har hänt har hänt och är glömt, nu blickar vi framåt.

Eftersom de här är det första inlägget i min nya blogg, i mitt nya liv, så tänkte jag att jag bara får ta upp positiva saker. Men jag är illa tvungen att skriva om fredagens händelse, den stackars pojken som blev ihjälslagen. Nu låter jag iskall, men jag brukar inte vara den som reagerar, men nu kan jag inte låta bli. Vart är Sverige på väg? Killen var 16 bast och blev ihjälslagen av 4 jämnåriga! Det sorliga är att de knappast kommer bli några rättsliga konsekvenser av det hela. Men när de där pojkarna kommer ut på gatan igen så kommer de bli ihjälslagna av alla de som hatar dem. Om det nu blir så är ju dessa arga människor inte alls bättre än dessa pojkar? Är det deras rättsprocess? Eller ska vi låta myndigheterna ta hand om det? Men i Sverige är ju fängelset i stortsätt samma sak som ett pensionat, så strängare straff? Varför inte? Kommer kosta oss en slant extra men frågan är om det inte är värt det? Som jag hörde en kille säga att när de här pojkarna som misshandlade, nej förlåt, mördade 16 åringen kommer ut (om dom nu mot förmodan skulle få fängelse) så har de fått en sorts "respekt". Vad kommer den "respekten" att göra för dem? Kommer den göra så att pojkarna inte begår samma brott? Eftersom de inte var första gången de slogs, de är fortfarande under 20, är fortfarande lite halv vilsna och de har inte börjat leva sitt liv ordentligt. Jag drar en chansning och säger att de inte har lärt sig läxan och att de är möjligt att de skulle kunna begå samma brott igen. Någonting måste ha triggat dessa pojkar till att döda, en annan människa. Över vad? Efter det jag har hört handlade bråket om en världslig sak, att dessa pojkar bara var ute efter att få slåss. Då är frågan, är det ballt att ge sig på en ensam kille när man är 4 pers? Jag är verkligen SÅÅÅ sugen på att få reda på vilket straff de får.

En annan tanke om händelsen eller mer om medians makt!

Media uppmärksammar denna händelse intensivt, vilket är jättebra! Men hade det blivigt lika uppmärksammat om det hände i Tensta och offret inte ingick i en välkänd familj? Hade vi reagerat lika mycket om det inte stod i tidningarna och var på nyheterna lika mycket som i detta fall? Jag hoppas verkligen det...

Gör inte en egen rättsprocess efter dessa händelser, någon måste föregå med gott exempel, alla måste dra sitt strå till stacken för att få ett våldsfritt samhälle.

Så nu har jag fått ur mig mina tankar om det, nu går vi över till lite gladare saker.

Fick som sagt brev från skatteverket med mitt nya personbevis. Det var väldigt vackert adresserat till Merchedez Witterdal.

Så idag hade vi idrotts-dag i skolan. Jag skrev upp mig på en självförsvarskurs. Efter den var jag såld! Instruktören fascinerade mig så mycket. "Bryt några revben på honom, då reser han sig inte upp igen" Deras "motto" var att attackera samt att du ska kunna gå, inte springa, ifrån "våldtäktsmannen". Vi fick lära oss massa fräcka grepp och allmänt lätta saker som kan hindra dig från att råka ut för tex en våldtäkt. Självklart blev jag nertryck direkt av pappa och bror när jag kom hem och berättade om min upplevelse. Självklart skulle bror visa sig duktig och så låg jag där på golvet igen, det hade varit en perfekt chans att pröva mina nyinlärda grepp om det inte hade resulterat i att fadern min blivit hysterisk och i stortsätt kastat ut båda två. Men vänta du bara Robert, en vacker dag ska du få betala för gammal potatis (eller vad de nu är dom säger). I alla fall, imorgon ska jag och Fejkis dit och kolla hur riktiga lektioner går till. Det vore ju grymt att lära sig kunna försvara sig själv, jag som aldrig klarat det tycker i alla fall det:)

Nu vart bloggen jättelång och det var inte alls meningen så det är bäst jag avslutar.

Ja, första dagen som Merchedez Witterdal börjar gå mot sitt slut...

Btw, Kev är jättesöt öhr ;)

Du kan inte fånga mig och jag kan inte fånga dig,

 för jag vet att hela stan vill ha dig.